till altaret de gick

Nämen tänk vad fint att alla fick samma idé ikväll. “Jaaa, vi ger oss ut på E4:an och infarten till Stockholm! Åh vilken bra idé, låt oss ta med grannarna också så blir vi fler bilar.”
Jaja, vi står ju inte STILL iallafall, alltid något.

Igår var vi på bröllop. Kan ha varit det hundrasjuttonde i raden men speciellt av flera anledningar. Bruden är en av mina bästa vänner. Jag hade hålla tal-premiär. Och vigseln var mer Gudsfokuserad än någon annan jag varit på. Lägg därtill att det blev som en miniåterträff med fina vänner från folkhögskoletiden. En hade jag inte träffat sen vi slutade på skolan våren 2005, men vi konstaterade rätt snabbt att vi fortfarande är unga och fräscha.

Här skulle det ju kunna ha varit en fin bild på bruden men vi sitter ju alltså fast i bilkö…

ute i svängen med barytonstämma

Söka jobb, söka jobb. Idag testar jag bemanningsbranschen. Eller bekvinning som företaget kallar det.

Gruppintervju med mig, en hög nybakade studenter som bor kvar hemma och “bara M.Å.S.T.E ha ett jobb”, och en tvåbarnsmamma som är “van o hugga i, som me ongarna därhemma”. Själv vet jag inte riktigt vad jag lyckades haspla ur mig. Man kan väl i alla fall konstatera att jag har lika mörk röst som en hobbyjultomte.

I eftermiddag faller domen.

som ett gammalt pojkband

Jag och Knottis har knäckt koden. Ja, för hur man lär känna grannarna i våra nya hoods. Jag kan ju tycka att vi redan känner dem med tanke på att vi har fri insyn i fyra vardagsrum samt ett flertal balkonger. Men shorty här påstår att eftersom han inte når över balkongkanten har han inte riktigt samma chans som vi andra i hushållet. Så imorse gjorde vi det. Satte oss i sandlådan mitt på innergården.

Knottis fokuserade mest på sanden, men hans mamma liksom. Ja hjälp. Hej och svej och god morgon till höger och vänster.

Inte för att vi har fått reda på nån skostorlek eller favoritförfattare än men vi har definitivt lagt grunden. Det är i sandlådan det händer.

We’re the new kids on the block

statistikkrig

Häromdagen hittade vi en ny park. Sandlådan var stor och trevlig, och herr bebis kände sig genast som hemma. Vi träffade på en mamma som ville veta vad det lilla barnet hette.

“Elliot.”

“Det är ju såå vanligt! Hon där borta hade två, två! Elliot i sin mammagrupp.”

“Ja… Det kanske det är? Vad heter den här lilla tjejen då?”

“Han heter Helge.”

“Jaha. Oj. Hej Helge.”

“Och storasyster leker därborta. Hon heter Gunhild. Gunhild!”

Jag frågade aldrig hur många Gunhild de hade haft i mammagruppen. Som inte var mammor alltså.

Alltså, jag har verkligen inget emot ovanliga namn på barn. Men man börjar ju undra över motivet när föräldrarna statistikkrigar i sandlådan…

näck utan bebis

Här sitter jag, spritt språngande naken, på tunnelbanan. Att ingen säger något. Typ “du glömde precis ditt barn på perrongen” eller “du ser lite halv ut”. Eller “nämen det där är mitt barn, släpp”. Knottis och hans pappa har det lördagsmysigt hemma. Det är jag som har problem. En bra övning för hösten kan tänkas.

image

Asså mamma, jag kan ju inte bara hänga med dig hela tiden

rödkindad och på g

Fem månader måste vara någon sorts magisk gräns. Speciellt om du heter Knottis och har spring i benen fast du inte lärt dig springa än.

Det börjar nämligen bli svårt att ha med vildingen på utflykter som inte är ska vi säga bebisanpassade. Bordsdukar slits ned, mat flyger och papper äts upp. Räcker man fram en leksak från skötväskan får man en uttråkad blick tillbaka och försöker man amma hojtar han “mamma sluta flasha, jag äter faktiskt med sked numera”. Ja, om han kunde prata alltså. Det och det faktum att benen inte bär för spring är det enda som särskiljer honom från andra småligister.

Men det är ju skönt att pojken är alert som de skulle säga på bvc.