det här med träning

På jobbet ligger det ett färgglatt magasin. Omslaget utlovar tips på de bästa träningsråden för “min tid i livet”.

Jag läser att när man är 30+ bör man träna regelbundet och varierat, gärna med något som man själv tycker är roligt.

Under min tid i livet lever många ett aktivt och stressigt liv, och det kan vara tight att hinna träna mellan jobb och dagis. Well spotted. Så vad är rådet?

Jo, man kan löpa. Och träna hemma med redskap. Och eftersom det är så stressigt, mitt 30+-liv, så ska jag yoga för att stressa ner.

Sedan är det en bild på en käck 30+-tjej som joggar innan jobbet. Hur hon rent praktiskt löser “stressig-morgon-vem-lämnar-när-hon-är-ute-och-kutar-vart-tog-sminket-vägen-nu-då-gröt-är-nog-bra-att-äta-ska-han-ha-den-där-tröjan-idag-igen-äsch-bara-liten-fläck-varför-packade-jag-inte-väskan-igår-kväll-oj-har-en-tvååring-en-egen-vilja-PUH. Det framgick aldrig av artikeln.

Men tack för råden. Jag ska genast planera in ett tretimmarspass ashtangayoga, här i Stockholm har vi ju obegränsad barnomsorg no questions asked liksom.

 

först stamceller, sen mat, ok?

Om man för ett tag sedan anmälde sig till ett donationsregister.

Och sedan får ett sms där bara början av meddelandet syns.

Och man läser “God morgon, idag har du en lever…” i displayen.

Då hinner man få till lite hjärtsnörp och allehanda panikkänslor.

Är det såhär det går till? Att de messar något i stil med “God morgon, idag har du en lever som någon vill ha, var vänlig och leverera den till KS omgående.”

När förnuftet äntligen hittat tillbaka till rätt hjärnlobskammare, då förklarar den för mig att “NEJ sådär gör de faktiskt inte och dessutom Sara anmälde du dig till Tobiasregistret som har hand om stamceller inte organ, du kan väl liksom hålla reda på vad du godkänner ehm pinsamt att vara ditt förnuft just nu”.

Men om ni brukar ha bättre koll på vad ni signar upp er på så ta en titt här. Det är sjukt värt som kidsen säger och man kan säkert rädda någon om man inte ser upp.

Och om någon DÖR av nyfikenhet över vad som egentligen stod i meddelandet så kan jag berätta att hela meningen löd “God morgon, idag har du en leverans från Mat.se”. Den där gudasända websajten. Gå in där också vettja, men glöm inte stamcellerna först.

jobb

Ungefär samtidigt som mitt vineyardkonto stängs ner skapas ett Arvid-konto. Som om man kan känna hur tiden förflyttar sig och gör ett hopp in i något nytt.

Eller ja, det nya har ju redan börjat, och pågått ungefär ett halvår. Jag klär ju numera på mig tillräckligt acceptabla kläder för att kunna vistas ute bland folk på dagarna. Men tekniken hänger inte alltid med. Och när den väl hoppar till så märks det.

som taget ur verkligheten

Låt oss säga, endast som exempel naturligtvis, att ett litet random barn får en extremt stark craving efter pannkakor. Mitt under bästa laga-mat-till-kvällen-timma. Att barnet längtar så extremt mycket efter pannkakor att det enda som kommer ur den lilla munnen är P A N N K A K O R. Att den vuxna helt plötsligt befinner sig framför spisen som en liten förvirrad butler med hulken, förlåt, barnet, på ena armen och en stekspade i den andra. Att middagsmaten liksom helt kommer av sig. För här ska stekas pannkakor. Observera att detta endast är ett exempel.

Och att när det hypotetiska barnet i den extremt hypotetiska situationen sedan sitter och kan stilla sina cravings vid matbordet, sakta men säkert börjar komma tillbaka till moder jord. För att sedan oberört fortsätta leka på bilmattan. Den gråa bilen sladdar bäst.

 

hellre en bebis i tunneln än benknak i skogen

Ikväll googlar jag efter pannlampor för löpning och kollar på You Tube-klipp från filmen Frost. Jag måste förstå hypen kring denna film.

Risken med mörkerlöpning är ju i och för sig att jag får flashbacks från den där Beckfilmen där mördaren går runt med mörkerkamera. Mastermind va? Hua! Jag kan fortfarande höra den tunga andningen och kikarsiktet som går från dörr till dörr medans alla sover…

Anyway! När man bor nära bra löpskogar men i ett land där lampan släcks för läggdags klockan efter-jobbet-ungefär, då får man anpassa sig lite, därav lampmundering.

En sak återstår ju dock. Jag har väl inte helt förankrat de här planerna hos kroppens mest bossiga boss,  ers knäiga höghet. Det sägs om bebisar att de styr förvånansvärt mycket för att vara så små, men jag undrar om inte knän tar hem priset ändå. Speciellt när de börjar samarbeta med ryggen, well hello bebisskrik på tunnelbanan anyday.

holy golly

Jag har bestämt mig för att sy nya gardiner till vardagsrummet/köket. Det ska bli hissgardiner, för det verkar sådär lagom hårslitande, tandagnisslande svårt.

Som förarbete frossar jag i tutorials skrivna av amerikanska hemmafruar.

“Ooohh! Initially, these will NOT just pull up and lay beautifully flat on their own. They may very well bunch up and scare the heck out of you, as if you’ve done something wrong. You merely need to help the folds to be folds the first few times they are pulled up, until they develop their own ‘fold memory’. Promise! We are getting very close to voila! Well, really we are already there, but I have a couple more things to mention.”

“The bar really is key to a nice hang. Try pulling one of these blinds up without it…you’ll laugh!”

“The main reason I like these blinds is it’s the quickest, cheapest, easiest way to add dimension, personality and a custom look to a room. But almost as importantly it also satisfies my need for a uniform “all white window coverings” look on the outside of my home.”