vad synd att vi packade upp allt

Just i denna stund sitter det nog en skrynklig liten tant på sin kammare och funderar på vem hon ska efterskänka sitt stockholmshus med äppelträd till. Oss, oss, oss såklart!

När juli är här är vi inte här. Alltså här som i Bagis. Vi måste flytta. Igen. Familjen vi hyr av vill komma tillbaka till Stockholm, allra helst vill de flytta tillbaka in i lägenheten innan juli men de är så supersnälla att de väntar.

Så nu letar vi med lykta, värmeljus och internetuppkoppling. Lite ködagar för hyresrätt har vi. Banken har inte gillat oss förr men nu kanske det går bättre, vi kör bara på charmoffensiven och låter knottis ta mötet. Han har redan en skjorta och pullover så välklädd kommer han vara. Vi kanske får lära honom att inte dregla så mycket bara.

Hur det än blir blir det bra. Gud brukar överraska.

joggare watch out

När jag var ute och gick med vagnen häromdan hörde jag någon som kom springandes bakom mig. För en hundradels förvirrad sekund var min spontana reaktion att jag skulle vända mig om och dra till personen med armbågen. Ungefär som en ninja fast med toppluva.

Och nu är ju frågan – kan jag skylla denna våldsamma läggning på mammahormoner? Eller är det min uppväxt in da hoods som spökar?

Förutom att jag aldrig växte upp i några hoods (det ryktades dock om att en vit Saab körde omkring och plockade upp små barn, vilket gjorde att jag var rädd för alla vita bilar ett bra tag eftersom jag inte direkt visste hur en Saab såg ut).

 

jag föredrar nog levande hästar

Igår fördrev jag och lillknottet en hel del tid bland flyttkartonger och plasthästar. Och så väntade vi. Åh så vi väntade. På att teknik skulle ställas in, gå sönder, lagas och ställas in igen. Under tiden roade sig knottet kungligt med sysslingen på en jättestor konstgräsfotbollsplan.

Vi statistade. Jomen så måste det heta. Statistuerade?

Fast det var ingen riktig film eller så, de skulle bara ställa in kameror och testa något som lät väldigt viktigt, men vad vet väl en enkel statist. Jag fokuserade mest på plasthästen som jag skulle hålla medan kärran lastades med flyttkartonger av min man och son. På låtsas då. Den riktiga sonen satt fast på min arm och gurglade. När jag tänker efter var han nog den som agerade bäst.

 

att helt plötsligt vara själv

Imorse efter frukosten somnade den manliga delen av familjen om så den kvinnliga satte sig illa kvickt i bilen och körde iväg. Det blev en hel del skrålande till boyband på Lugna Favoriter, det är lika bra jag erkänner det direkt innan samtliga förorter längs med 73:an ringer och skvallrar.

Förutom skrålandet betedde jag mig extremt konstigt. När jag blev fast i trafik och sedan kom loss vände jag mig mot passagerarsätet och sa “sådär gubben, nu kan vi köra vidare”. På Hemköp kom jag på mig flera gånger med att stå och vagga kundvagnen. Jag kan meddela att de inte är byggda för att vaggas, varpå jag funderade på varför barnvagnen kändes så tung och trög idag…

Helläskigt! Som om jag lämnade lite kroppsdelar hemma och sen vandrade runt hela förmiddan med fantomsmärtor. En annan möjlig förklaring kan ju vara att det faktiskt hoppade in nån liten gubbe på passagerarsätet under färden. Fast om det nu hade gjort det så hoppas jag att jag hade bett honom att hoppa ur och ta bussen istället för att småprata lugnande med honom.

amningskoma? nej nej, språkkoma.

Så fort medlemskapet till föräldraklubben är klart händer det. Man skulle kunna tro att det faktum att folk tar sig friheten att berätta hur ens barn bör tas om hand är det man mest förundras över. Eller att man tappar bort sig i ändlösa sockerdebatter. Socker eller inte socker. Varför socker? Vem är socker? Vem släppte in honom? Va? Eh.

Men nej. Det finns något som är snäppet underligare. En helt ny vokabulär.

Öppis. Föris. Smakis. Är det bara jag som tänker på reklamen av en viss matvarukedja?

Och babyskydd, det är ju inte tre muskelknuttar i läderjackor som börjar prata kod i en walkie talkie om man ammar på fel tid. Nej, det är ju en helt vanlig bilbarnstol fast för pyttesmå rumpor. Om bebisen inte heter Estelle förstås och bor i ett slott i Solna. Så det är viktigt att man vet innan vilken bebis man pratar om.

Inte konstigt att småbarnsföräldrar är trötta.

 

från det ena till det andra

Igår var jag hos en doktor som såg ut som Hoa Hoa Dahlgren. Och undersökningen gick till ungefär som man tänker sig att Hoa Hoa skulle göra.

Idag hänger vi hos Polisen nykammade och fina för att fixa pass. Om man befinner sig i samma byggnad som ett häkte kan det nämligen vara bra att hålla sig nykammad. Ja så de inte tar fel och låser in Knottis.

image

Vafalls! Ska de låsa in mig?!

bebisgympa i skrift

Idag har jag och Knottis tränat hur han ska kunna ta sig upp om han trillar när han sitter. Han sitter nämligen ganska stadigt nu (nämen tänk vilken slump att jag fick tillfälle att nämna DET sådär i förbigående) men ibland vinglar han till och välter i slow motion (när detta händer är jag naturligtvis en mycket stöttande mor som inte skrattar) och då händer det att ena armen hamnar under kroppen och så ligger han där på magen. Men nu så har vi alltså tränat så idag fick han bra schvung på underkroppen och lyckades gunga upp den och kunde på så sätt dra fram armen.

Visst ser man det framför sig? No?

arla amningstankar

Igår kväll var det en lättnad att inte behöva vända sig om varannan minut när jag lagade mat för att sjunga ännu en vers på Sjörövarfabbefarfarsfaaar för minipersonen i babysittern. Och inatt har jag drömt om allt jag skulle göra om jag bara hade en hel dag tom på amningstid och bärande.

Men nu när coolaste killen ligger mätt och utslagen på min arm förstår jag inte alls hur jag tänkte. Han luktar ju som små jordgubbar. Doppade i smultron.