livets snilleblixtar

Jag läser Kitty Jutbrings blogg och nickar igenkännande. Precis sådär är det. Man tror att man är kvinnliga varianten av Stålmannen och kommer le sig igenom förlossningen, vad än andra säger. Och så ligger man där sen och är allraste minstaste i världen för att det ju gör S.Å. O.N.T. eller för att läskiga saker händer som man inte kan styra över.

Men sen klarar man av första joggingturen. Och överlever att dunbollen skriker sig hes på tunnelbanan så att alla råstirrar (den svenska modellen apparently).

Och så tänker man att tjohej, det här gör vi igen (men inte än på ett tag, tack…).

Asså, vi e typ kusiner liksom.