perspektiv

Det lilla barnet är nästan fixerat. Alla redan. Det förklarar varför jag har känt sparkar samtidigt i båda sidor av magen. Illbattingen ligger nämligen med huvudet rakt ner mot blåsan, och skjuter rygg mot vänstersidan för att kunna sparka på mot högersidan. Helfiffigt för en uttråkad (?) bebis, aningen jobbigare för modern.

Men jag har en känsla av att de kommande tonåren kan bli värre så jag står ut. 

magnus, min nya penpal

Trots morgonens ohärliga kräkevent hade jag tid att klaga på public service. Tanten inom mig har alltid tid med en uppsträckning där det behövs. Såhär såg morgonens mejlkonversation ut:

Mejl från mig till SR’s Lassoredaktion:

Hej Magnus,
Jag funderar på Lassos program Dialektresan och det avsnittet som handlade om dialekten i Habo/Mullsjö-trakten. Avsnittet beskrivs som följande:
“I första avsnittet av Dialektresan genom Jönköpings län besöker vi Mullsjö och Habo kommun. I den här serien ger vi oss ut på en resa genom länets alla tolv kommuner för att höra hur folk pratar och hur den småländska dialekten kan skilja sig åt. I Mullsjö, som är Smålands allra nordvästligaste kommun, är dialekten väldigt lik västgötska. På Nykyrke hembygdsgård, mitt i Mullsjö centrum, hör vi urinvånarna Ing-Britt Filipsson och Sture Paulsson tala Mullsjömål och vi får reda på vad en skrevaskurra är för någonting.”
Det är pinsamt att Sveriges Radio helt blandar ihop län, kommuner och landskap i en enda röra här. Mullsjö och Habo kommuner ligger båda i Jönköpings län, helt riktigt, men i Västergötlands landskap. Visst, den småländska dialekten finns, och det är mycket intressant med ett program som behandlar den dialekblandning som finns i trakten. Men Mullsjö är INTE Smålands nordvästligaste kommun, och det blir skrattretande när ni påpekar att “dialekten är väldigt lik västgötska”. Tror jag det, den talas ju i Västergötland. Nej, ska detta vara Sveriges Radio förväntar jag mig åtminstone en basal allmänbildning.
Mvh,
Sara Stålenbring, fd. Habobo

Svaret jag fick från Magnus på SR:

Hej Sara! Bara att göra en pudel, jag är pinsamt medveten om felaktigheterna och enda försvaret är att denna serie inte är gjord av oss – och att jag inte har varit uppmärksam innan sändning -det fråntar dock inte oss ansvaret för att det ska vara korrekt geografiskt.
Tack för ditt mejl och texten ska ändras, ibland blir det helt enkelt fel.  Ha en skön sommar!
 Mvh, Magnus Nilsson
Programchef P4 Jönköping

Ja, ibland kan det ju faktiskt bli fel, det förstår ju till och med tanten i mig. Så jag önskade faktiskt Magnus en glad sommar tillbaka. Sen tror jag det var ungefär efter det som jag spydde.

 

gas och broms

Jahopp, då var det sängläge beordrat. Eller i alla fall mer sömn mindre stress.
Det började med att jag kände mig lite halvdan igår kväll, så imorse när klockan ringde kvart över fem var jag ju inte gladast i stan kanske. Men vem brukar va det så dags tänkte jag och tryckte ner lite gröt i halsen. Väl på jobbet gick det ganska bra några timmar. Tills den där gröten insisterade på att få komma upp igen vill säga. Testa nån gång att fortsätta stå och le i en reception när magen samtidigt vänder sig ut och in. “Eeh hello Sir, checking out are you? Just wait a second, my gröt from this morse wants to say something first”.
Så hem igen bar det och ett samtal till barnmorskan som ordinerade mer mat och mer sömn. Stressrelaterad utmattning sa hon. Så värst utmattad känner jag mig väl inte, fast trött jo det är väl klart att den där dimman över skallen ligger ju där.

image

Så nu har jag sovit och ska äta. Ska jag sova igen sen då? Jag som har massor av nya spännande tyger som väntar på mig. Och så måste jag jaga rätt på en syblogg som beskriver hur man snyggast får mudden sådär platt och bra…

image

Varför sova när man kan sy apbyxor?

ja där satt vi som bill och en aningens tjockare bull

Igår var vi på föräldrakurs. En högst underlig tillställning.

För att “alla stela svenskar skulle börja prata” (ja, den underliggande pedagogiken var SÅ tydlig) fick vi plocka en bild ur barnmorskans samling som beskrev oss. Eller våra tankar om att bli föräldrar. En blivande pappa tog raskt upp två bilder för att berätta att han var äventyrare (titta här, det är ju en öken på bilden) och att han brukar vara tomte på julafton. Så i andra handen höll han därför en bild. På. En. Tomte. Nu går jag hem tänkte jag.

Men för att vi inte skulle missa nåt livsviktigt inför Kulans ankomst stannade jag motvilligt kvar, bara för att bli totalupplyst i hur det ser ut när bebisen tränger sig igenom höftleder och svanskota, hur den ser ut när den börjar leta efter bröstet (så att man ska veta att det är det den gör och inte undra varför den gapar så stort) samt hur gorillor kan förlösa sig själva. Ja, för de har ju så långa armar.

Slutligen kunde vi alla anteckna att bebisar kan skrika så mycket ibland att man vill skaka dem och slänga ut dem genom fönstret. Men det får man inte. Man ska istället lägga ner dem i sängen igen och sen sätta sig och djupandas. Andas in. Andas ut. Det fick vi öva på. Eller så var andningen till för förlossningen. Jag minns inte.

Sen åt vi en skorpa och gick hem.

 

 

the life inside

Endast 66 dagar kvar idag innan bebis kommer till oss! Eller ja, ungefär… Hej och hå, nu kämpar vi på, men så värst jobbigt tycker jag nog inte att det är.Nej, jag älskar inte foglossning och visst skulle det vara trevligt att kunna springa till tåget så att man slipper vänta på nästa. Men annars tycker jag det går helt finemangs att vara gravid.

Dock har jag upptäckt att det inte är helt ok. Man ska helst liiida och gnissla tänderna. Jämföra åkommor mammor emellan och oja sig över hur det lilla livet har tagit över ens kropp. Så bara för fridens skull drar jag ibland till med en rövare om att “ja, halsbrännan är ju inte rolig förstås!” även om jag bara kände av den under några dagar kring vecka 20.

Så är det ju visserligen två månader kvar också, och jag hinner helt säkert få alla möjliga sorts krämpor. Jag får kanske bita i det sura äpplet jag med (vilket i och för sig skulle vara helt fantastiskt gott, gröna-äpplen-crejvande som jag är).

Nej, det jobbigaste jag kan komma på att dra till med är ju tröttheten. Och väntan. Tick tack. Jag har noll tålamod. Nu nu nuuu vill jag mysa med bebis. Speciellt med tanke på att vi tillbringade hela förra helgen i sällskap med minipojken Wilhelm. Så små fötter. Sån liten mun. Pyttesmå öron. Ett tag var det som om han när som helst skulle trycka på en spik i golvlisten och ropa tjillevippen.