mina pepparkakor? nej, men mor anna kom förbi med en packe.

Nu är det bråda dagar sa tomten. Helt plötsligt är det första advent och jag som inte ens har tänkt ut julklappar till familjen. Varje år sitter jag i september och tänker att jomen i år ska jag ha köpt alla klappar i november, ha en färdig pepparkaksdag i kylen till första advent och gärna ha griljerat en skinka också. Varför just en skinka vet jag inte, det är ju så äckligt och vi firar ju aldrig jul hemma, men det är på något sätt kvittot på bra julstök därute i världen.

Apropå julskinkan så hade vi en väldigt engagerad diskussion på tjejgruppen i går kväll om just fettranden på skinkan och huruvida man skulle komma åt griljeringen utan att behöva ta sig igenom det tjocka lagret fett. En av tjejerna påstod dock att skinkan är allra bäst när det är just fifty/fifty skinka och fett. Ja hjälp, själv stod jag och fokuserade på lakritskolorna på bordet för att inte dimpa ned på golvet av illamående. Så kan det va.

Hur som helst, eftersom jag nu har varit så seg på julplaneringsfronten ska det bli tvärtom när det gäller vår flytt. Den 1 februari, eller tidigare om vi har tur, får vi nycklarna till vår andrahandslya i Bagis. Det känns riktigt riktigt bra, och nog är det konstigt att vi ens är förvånade eftersom det ju faktiskt händer saker när man ber. Men lite förvånade är vi allt, och mitt i allt det här känner jag mig sådär superorganiserad och har därför redan börjat sälja av möbler och släpa hem banankartonger ifrån närbutiken för att packa ner alla våra böcker. Soffan åkte ut igår till högstbjudande, och om vi skulle vilja läsa “Human computer interaction” är det tyvärr inte möjligt då den är prydligt nedpackad. Skit också.

Så, istället för att sätta pepparkaksdeg knaprar jag alltså köpekakor och packar böcker. Och det funkar lika bra, förvånande nog.

ja, vad sa vi nu då?

Eftersom jag drog igång den här lilla debatten (håll i dig Janne Josefsson) om avslutningsfraser i mejlkonversationer så måste jag ju också sammanfatta åsikterna.

Man kan väl konstatera följande saker:

Leffe peffe är smygpensionär. Vi är många som har misstänkt detta länge, redan på den tiden då han stoltserade i längdskidsutrustning och förevisade sina semesterbilder via projektor (“kolla ett apelsinträd! där är ett till! kolla kolla det växer verkligen APELSINER på träden!”).

Min brors kollegor bör aldrig lämna sina datorer obevakade.

Jurister försöker undvika avslutningsfraser så som “allt gott”.

 

Ja, det var väl det hela. Ska vi ta abortfrågan härnäst? (Obs skoj. Ibland gör jag sådär, skämtar. Ni måste vara på er vakt.)

dojjor

Efter att ha fått åtskilliga kommentarer från honom som jag delar hall med att mitt skoförråd kanske möjligen skulle kunna krympas när det gäller skohyllan så försöker jag rensa undan lite. Funderar på vilket klassificeringssystem jag skulle kunna ha för att bestämma vilka skor som ska in i garderoben och vilka som får stanna tills nästa veckas avsnitt.

Kommer på en lysande idé. Alla de skor som någon gång har åkt tunnelbana får stanna. Ja, för de använder jag ju uppenbarligen. Alla andra, adios ni får flytta in i garderoben igen.

Alla skor står kvar. Förutom ett par inomhustofflor. De sitter på mina fötter och kämpar som bäst för att som enda utvalda inte slängas in i garderoben.

Hmm, får nog jobba vidare på det där klassificeringssystemet.

 

the british moment

It’s the worst plan since Hitler’s dad said to Hitler’s mum: “Let’s go upstairs Brunhilda, I’m feeling a little saucy tonight!”

Alla borde kolla på the Vicar of Dibley lite då och då. En stor kopp Earl Grey, direktimporterad från York av en mycket snäll vän, är ju såklart obligatoriskt till. Med mycket mjölk.

Som tur är ligger alla avsnitt uppe på YouTube. Enjoy.

 

en kram i ett jobbmejl kan bli så olägligt

Okej, nu tycker jag att det är dags för en liten omröstning härinne.

Jag har fått höra att det är pensionärsvarning på att skriva “Allt gott” som avsändarhälsning. Jag tyckte inte att det var pensionärsvarning på det innan någon (min man) påpekade detta. Efter det är jag helt nojig och skriver nästan hellre “hej och hå” för att inte äventyra att mottagaren tror att jag mejlar iklädd filttofflor. Jag tänker nog egentligen  att det är snudd på värre att skriva nåt barnsligt. Som “hej och hå”…

Ett tag funderade jag på att börja orientera eftersom avsändarhälsningen “friskt jobbat” då skulle kännas mer ärlig. Vad än mejlet handlade om kunde jag skriva “friskt jobbat!” längst ned. Eller “lingon och blåbär!”. Ja, det finns så mycket man skulle vilja avsluta ett mejl med.

Förslag? Vad skriver ni?

 

karl-oskar och kristina campade säkert ibland

Man kan ju tro att vi tittar en hel del på teve här hemma med tanke på att apparaturen tar upp en hel vägg alldeles själv (en liten vägg men ändå). Hur mycket mycket är, ja det är väl relativt förstås, men jag skulle nog kalla vårt tittande måttligt. På de vanliga kanalerna alltså. Sen att vi använder apparaten för att se alla dessa serier vi så maniskt fastnar för, det är en helt annan sak det.

Häromdan zappade jag runt lite slött för att se om det fanns något att fördriva tiden med. Det blev på många sätt en helt bedrövlig upplevelse. Alltså, nu är ju inte jag sån här programmakare eller hipp idéspruta på kanal femtisju, men Karatefylla med våldtäktssketcher? Copycat singers? Pojkvänsakademien? Really? Please.

Nej, det hela räddades nog av att jag till slut landade i SVT’s program Allt för Sverige. Vilket fint program! Ett gäng amerikaner som kommer till Sverige där de får leta efter sina släktingar medan de tävlar i  timmerstocksslalom och andra tidstypiska saker som taget ur Utvandrarna. Det blev till och med några tårar när pastorn från Kentucky berättade om rasismen i Alabama och hemmafrun från Florida förlorade tävlingen och var tvungen att åka hem igen utan att ha fått träffa sina svenska släktingar. I nästa avsnitt ska de lyckas parkera en husvagn och klä sig i matchande träningsoveraller. I en apparatur nära dig.

ungefär så

För att väga upp Lilla My-ilskan från tårtincidenten måste jag ju säga att jag besökte en mataffär igår där de var hur trevliga som helst. I en annan stadsdel alltså. Jag råkade gå in i en kvinna som snabbt vände sig om och började förklara hur mycket det var hennes fel att vi stötte ihop, och all personal log glatt och hejade så fort jag närmade mig hyllorna. Som om jag var den miljonte kunden som strax skulle få en bukett rosor i famnen medan Rikard Sjöberg förklarade för teve-kamerorna hur fantastiskt många konserver jag hade vunnit.

Ungefär så.

en dyrköpt tårta

Alltså alla ni people of the world som bor i villa i Bromma och ALDRIG NÅGONSIN beter er såhär, ni får ursäkta. Resten, ja ni kan gott läsa det här.

Jamen ibland känns det så himla skönt att vi snart ska (eller måste) flytta härifrån krokarna. Vårt tredjevärldencharmiga hus ligger mitt i nån sorts grädda av villor som kostar multum och åter multum av penningar. Mitt i den här gräddan finns en mataffär dit vi ibland promenerar. Häromdan var jag där för att köpa tårtingredienser till exempel, vilket man skulle kunna tänka sig kunde vara en trevlig upplevelse. Men nejdå. Ovan nämnda grupp ville något annat.

På väg in i affären släpps entrédörren i nyllet på mig av kvinnan framför varpå jag snabbt får dra fram tassarna och stoppa glasrutan som kommer emot mig. Väl inne i affären får jag känna på samma kvinnas sylvassa armbågar då hon bestämt ska stå mitt i den smala gången och fundera över kaffesorter då jag försöker ta mig förbi. Nästan löjligt faktiskt. Jag gymnastiserar runt henne med ett “erhm ursäkta??” medan hon bara står kvar. Som om jag inte var där.

Hennes armbågar känns dock som bomull jämfört med den lilla kundvagn en lite mindre människa kör rally med i alla gångar och som av någon anledning alltid tycks hamna på mina smalben. Nämnde jag att det här är en liten butik med smala gångar? Killen är dock max fem år och har ju förstås hur roligt  som helst, jag känner nog mer att problemet är pappans. Han som uppmuntrande (och sådär pedagogiskt som han har läst sig till) hejar på sin son medan han fyller kundvagnen. Eh?

Droppen kommer i kassakön. Mannen framför mig hivar upp sina varor på bandet och låter sedan kundkorgen stå kvar på den där lilla hyllan för avlastning. Den står där. Medan han betalar. Tills lilla My inom mig får nog och ljudligt slänger ner den och ger mannen en lååång och ilsken blick. Sedan packar jag upp mina varor på bandet efter att ha drämt ner en “nästa kund-pinne” på bandet. Eller, packar upp är väl synd att säga. Jag lägger hårt ner varje vara medan jag råstirrar på mannen. Men han märker väl inte det heller. Han är ju halvvägs inne i sin bil. Som han ska åka två kvarter med för att komma hem.

Kassörskan hälsar glatt på kvinnan efter mig i kön och frågar hur hon mår. “Bra” säger hon svävande, och kollar sen ointresserat på när hennes son blockerar packningsstationen där jag försöker åla fram mina varor ner i kassen.

Det är väldigt nära att jag vänder mig till nonchalanskvinnan och väser i örat “Man säger hur mår du tillbaka. Alltid. Comprendo?”

Alltså, jag kanske är ute och cyklar här. Men vanligt hyfs gott folk, det är helt gratis. Väldigt gratis.