deppig teknik kan man inte bjuda på kakor

Man skulle kunna säga att det är lite smått kris i det ståliska hemmet. Snart ingen bostad och dessutom verkar min dator ha gått in i en höstdepression. Jag kan visserligen förstå honom, de senaste dagarna har jag jobbat med skattedeklaration och bokföringsläskiga saker, vem som helst skulle bli mörkrädd och deppig av det. Eller hänga sig. Alltså datorn, den hänger sig. Skärmen fryser. Så nu har jag åtminstone lyckats lägga över alla dokument på ett usb-minne (“rädda Joppe!!”), den lyckades hålla sig ofryst så pass länge i alla fall. Igår sprang jag runt och letade febrilt efter papper och penna när en väldigt upptagen tandläkare ringde upp för intervju och bara kunde prata precis där på sekunden och inte när jag lyckades hitta en penna. Det är tur att man har närminne. Eller, hur var det nu igen? Jag minns inte…

Men det är roligt att få jobba lite journalistiskt i alla fall. Nu sitter jag och intervjuar tandläkare för en broschyr, och i helgen som gick fick jag springa på Plattan och intervjua arga demonstranter för AFP. Och sen skriva om det. På engelska. Så nöjd är jag.

Det är bara datorn som har problem. Inte jag. Eller jo, den där bostaden får gärna dyka upp snart. Hohoo?

 

ett av mina jobb

Det här med att be är ju som sagt farligt, då det helt plötsligt kan börja hända saker. En sådan sak är mitt senaste uppdrag. Jag är numera ledare för ett projekt som Svenska Folkbibeln har där tanken är att hela Nya Testamentet ska läsas in till en ljudbok. I höst börjar vi med Psaltaren och därefter med övriga NT allteftersom den revideras. Dessutom kommer jag även att jobba med webbplatsen och försöka utveckla den. Så kan man väl beskriva det. Det är ett spännande projekt och det är kul att få vara en del av det. Såhär ser webbplatsen ut just nu, kom gärna med förslag på hur den kan förbättras 🙂

 

 

 

 

stel rockstjärna

Ett hålögt spöke som försökte göra Michael Jackson-juckar framför spegeln. Ja, ungefär så såg det ut i sjukgymnastikens gym imorse. Den hålögde var jag, och på uppdrag av sjukisen försökte jag “släppa loss bäckenet från ryggen”. Detta kunde tydligen uppnås lättare med hjälp av den inre bilden av Michael Jackson när han kör sitt skrevtrick. Aaaoo. I’m bad. Eller nåt i den stilen.

Jag kunde snabbt konstatera att det absolut inte bor en Michael i mig. Inte ens en rörlig person som har koll på sina muskler. Man tycker att jag borde ha koll på de få jag har. Höhö. Nej, jag får helt enkelt träna på att rulla höft. Eller som sjukisen sa när han skulle visa hur man ska och inte ska göra: “Alltså, jag vet inte hur man INTE juckar med höfterna”. Det komiska är att ingen reagerar på såna kommentarer just där och då eftersom allt bara är tekniskt. Kroppen är ett verktyg. Bara det är ju rätt fascinerande.

 

fransos och rysk teater

Igår var jag på en arbetsplats i hela sex timmar. Först tre timmar, sedan en “fransk lunch” på två timmar, sedan tre timmar på arbetsplatsen igen. Jag satt mest där för att jag kan svenska, och för att jag nästan kan läsa norska och danska. Jag satt i alla fall inte där för att jag kan läsa franska. För det kan jag ju inte, även om “Le petit prince” numera bor i min väska. Så att jag så småningom ska kunna det. Läsa franskan alltså.

Nej, nu ska jag sluta kokettera och gå runt gröten som katten sa. Jag var helt enkelt på en nyhetsbyrå, och illa rädd att jag skulle bli rågrillad på mitt första arbetspass. Men istället blev det riktigt trevligt. Mitt emot satt en fransman och skrev på sin dator så att det kom små rökmoln ur tangentbordet. Och varje gång jag harklade mig slutade han tvärt att knacka bokstäver och tittade upp på mig. “Qui?”. Nej, så sa han inte. Han sa nog bara “yes” eller nåt annat vanligt. Och så hasplade jag ur mig att jag hade hittat någon svensk nyhet som skulle kunna vara intressant för resten av världen. Eller vad tror herr fransos? Och så tänkte han ett slag, ibland gick han till och med upp och började vanka runt. Men i samtliga fall rynkade han till slut på näsan och sa “non”. Sen så fick jag honom att skratta åt igNobelpriset. Han hade sett pressutskicket om det men inte riktigt förstått vad det handlade om. Tills jag kom och förklarade. Dagens goda gärning. I’m just full of them.

När klockan var sex traskade jag bort till Kungsan för att få lite mat i magen för att sen träffa teaterklubben. Ja visst låter det fint? Jag har turen att ha en vän som är expert på att dra ihop folk på roliga saker, däribland teater lite då och då. Så vi såg Revisorn på Stadsteatern. Den var rolig. Och innehöll extremt mycket prat. Till det åt vi syrliga äpplen från Rotebro.

Idag är jag tillbaks vid köksbordet för att jobba på med allt annat roligt som har trillat på mig på sistone. Det är farligt att be, då kan saker börja hända. Akta er.