bara ord

När jag är på loppis letar jag mig alltid fram till de där dammiga gamla böckerna längst in. Och så kollar jag igenom om de har någon Maria Lang. Ja, vi pratar inte Dostojevskij här, men något sorts kulturarv är de där böckerna nog ändå. Om inte annat för det svenska språkets alla ord. Eller främst deras gamla avlagda kusiner. Som inte alls bör vara avlagda eftersom de är så…mycket mer. Lite tyngd i. Och så sitter jag sen där och läser “En lysande Lang-rysare”, för så står det på varje bok, och ljudar orden för mig själv. Eller för den som vill höra på tunnelbananen.

Alltid är det någon som “risposterar lite kyligt” eller “avhandlar ett mystifikt spörsmål med en licentiand” efter att ha “telefonerat” till någon “imposant person” i sitt “hemman”.

Vackert va?? Som en hel gottepåse.

 

ett citat som lunchmat

Det här var så bra skrivet att det förtjänar att finnas med på fler ställen på nätet:

“Religion är inte privat. Den är personlig. Till skillnad från det privata är det personliga något man kan dela med varandra i ett samtal på ett sådant sätt att det kan berika alla. Det kan vara nyttigt i sammanhanget att påminna sig om att privat kommer från latinets privare, som betyder ’att beröva’. En aspekt av detta är att gemenskapen berövas det som är privat – tydligast uttryckt när man står framför en skylt som säger ”Privat – tillträde förbjudet”. Tron är inte privat utan personlig, menad att berika gemenskap och samhälle. Något av detta ligger bakom den gammaltestamentliga profeten Jeremias ord när han manar sina landsmän som lever som flyktingar i Babylon att göra allt för att staden ska blomstra.”

De kloka orden kommer ifrån biskop Antje Jackelén, och man hittar hela debattexten här.

 

 

skojigt

Lika snabbt som vi hoppade in på bostadsmarknaden, lika snabbt hoppade vi ut igen förra veckan. Och nu är vi nog inne igen. Med en tå eller så. På torsdag blir det möte på banken och då får vi se om det blir mer än en tå.

Själv känner jag mig mest som ett sånt där litet barn som åker berg-och-dalbana för första gången. Lite pirr i magen, ett fånigt leende i ansiktet och kroppen som bara slängs med i kurvorna utan någon som helst egen stabilitet. Huvudet som nickar till i looparna. Ojdå, här kommer en till. Kan inte riktigt göra något åt det. Jag åker väl med då, oooooooooh den var läskig. Hmm, här kommer en tiiii…..
Ja, ni förstår säkert. En förvissning om att vi borde vara oroliga, men samtidigt barnets naiva inställning att allt kommer att ordna sig. För att pappa fixar. The Dad med stort D. Eller P. Insert choice of language here.

Och ikväll ska vi titta på en hyresrätt. Det är nästan som en fars. Vi ligger på sjunde plats, det är ju bra. Men vi kan ju inte vara helt säkra på att det finns något tak. Eller fyra väggar. Och hyran är som om det vore ett palats. En fars är det. En sån där när man varken vet om man ska skratta eller gråta. Jag väljer att kittelskratta. Sådär hysteriskt ni vet. Så att ögonen poppar ut. Hahahahaaaaa. Plopp. Fader vår som är…

 

dripp dropp

Så kom dagen då jag faktiskt gjorde slag i saken och stegade upp på Blodtappen. Pris för äckligaste namn kan de ju få av mig, och det är väl delvis därför jag har undvikit att gå in där. Blodgivarcentralen på Fridhemsplan alltså.

Väl därinne möttes jag av tre leende sjuksköterskor som gav mig broschyr, penna och ett papper att fylla i. Jag behövde inte ens säga det. Att jag ville registrera mig som blodgivare. Att det liksom är dags nu. Att jag egentligen inte alls tycker om tanken på att pumpa ur blod ur kroppen, men att det verkar själviskt att behålla allt till det egna omloppet.

Längs med ena väggen stod britsar där människor halvlåg med en nål instucken i ena armen. Ett stativ med några röda påsar kördes förbi, och jag hann tänka att det vore väl bra dumt att dimpa ner på golvet här. Så jag försökte intala mig att jag hade hamnat i labbet som är med i filmen Avatar. Med massor av människor som packas in i lådor för att vara sina avatarer och viktiga vitklädda människor som går runt och har full koll. Då kändes det lite häftigare.

Väl inne hos en sjuksköterska fick jag svara på frågor som vilka länder jag nyligen hade besökt och om jag hade utsatt mig för någon smittorisk. Och eftersom hon var så väldigt trevlig och förstående (sådär som bara sjuksköterskor kan vara) gjorde jag fullständig avbön genom att redogöra för de gäng fylleceller som jag städade för sisådär sex år sedan. De som var smittade med hepatit C och som man fick tillägg i lönekuvertet om man städade. Jomen påökt hundra spänn, klart jag kan gå in och gnida mig mot väggen. Inga problem. Den snälla sjuksköterskan försäkrade mig om att det förmodligen inte var någon fara. Lägga till “räddat stockholmare från hepatit C-fara” på CV:t – check!

Så nu får vi se. Om mitt blod är godkänt. Och om jag kanske sitter inne på någon spännande blodgrupp. Habo special minus.

 

att välja sida

Denna dag, ett liv. Knäet ligger i viloläge och kan ej stödjas på, och vindsvåningen håller på att gå för alldeles för mycket pengar. Den där vindsvåningen som vi båda blev helt nerkärade i. Nu är den över tvåmiljonersstrecket. Tjoho. Tack och adjö säger vi. Nåväl, det är väl sådant man får vänja sig vid i husletarsvängen om jag har förstått det rätt. När det här är över kommer vi vara lika hårdhudade som ödlor.

Och så knäet då. Idag sprang jag i tio minuter på träningen, och löpsteget kändes än mer perfekt. Härligt. Efteråt hade jag tid hos farbror doktorn, en militärisk typ som skulle avgöra om jag behövde röntgas, jag kan ju mot all förmodan vara skapad lite sned (sjukgymnastens idé). Men militären avgjorde snabbt att sned är jag inte alls, men springa ja det ska jag helst låta bli. För evigt? frågade jag medan Gollum tuggade på den delen av mitt hjärta som älskar löpning. Nästa sommar kan du försiktigt testa på nytt, blev det knastertorra svaret.

Ja se, branschfolk. Nu har jag alltså en militant läkare som förespråkar no running sittandes på ena axeln, och en sadistisk sjukgymnast som uppmuntrar till perfekt löpning sittandes på den andra. Han den där sjukgymnasten är från Holland, och där har de ju fri drogpolitik, men å andra sidan säljer de hemskt goda minivåfflor på påse. Jag vet inte om det hjälper mig i mitt dilemma alls faktiskt.

 

råttplan

Så nu är vi inne i köpa-bostad-svängen. Igår tog vi första steget och gick på två visningar. Bokade privatvisningar. Vi stod och mumlade om fina golv, kände på väggarna som om vi letade efter lönndörrar och hasplade ur oss frågor som “är föreningen stabil?” och “finns det en renoveringsfond?”. Naturligtvis ville vi även veta när senaste stambytet gjordes och om det var många spekulanter på lägenheten. Ha. Stambytet gjordes 2005, öh okej, vet inte riktigt vad jag ska göra med den informationen men jag nickar och ler. Nicka och le. Gå sakta ut genom dörren igen. Nej skit, vi var ju tvungna att ta av oss skorna, hmm, snöra snöra, le, le, käkarna börjar värka, ehum tacksåmyckethejdå.

Turnén fortsätter. På söndag har vi hela sex stycken lägenheter att springa runt till, men vi är förberedda. Jag har gjort ett körschema, och vi har ungefär en kvart att spendera på varje ställe och cirka en kvart för att dra till nästa. Chop chop. Jag funderar på att skaffa en sån där plastgrej som man klämmer fast papper på och sätta en penna bakom örat. Och ta på mig klackar. Ja så seriösa är vi. Fast då finns det kanske risk att jag misstas för att vara mäklaren. Öhh, stambyte? Nej, det har inte gjorts på femtio år, och råttorna lever rövare i alla bärande väggar. Hela råttstammen. Höhö. Alla spekulanter springer ut. Vi får lägenheten gratis. Bra plan.

 

i skogen bor ingen

Igår gav jag mig ut i skogen. En halvtimmes bilfärd hemifrån oss ligger Kaggeholm, längst ut på Helgös udde. För sju år sen bodde jag där och gick på bibelskola och halvåret efter jobbade jag i köket, så skogen runtomkring är lika bekant som hemma i vardagsrummet. Första planen var egentligen att ta bussen ut. Eller bussarna. Men eftersom det tar trettio år och man först ska fylla i tre blanketter och ta båten över Nilen så beslöt jag mig för att inte skona naturen denna gång utan åka bil.

Väl där traskade jag runt på området, elevhemmen låg spöklikt öde. “Mitt rum” på Eken hade åtminstone gardiner i fönstret, men i Kastanjen där min klasskompis Emma bodde såg taket ut att vilja ramla in. När jag tänker efter såg det nog ut så för sju år sen också.
Det blev en lång sväng i skogen. Inga kantareller hittade jag. Jo förresten, en enda men han var så misstänkt lik alla såna där svampar som hamnar på giftlistor så han fick stå kvar. Och om han nu är en kantarell så är han ju förmodligen den enda på Ekerö och då finns det säkert någon som vill fridlysa honom, så Naturskyddsföreningen ni kan vara lugna, han står stadigt.

Till slut hittade jag min klippa där jag suttit miljontals gånger. Den är gömd från stigen, men om man snårar sig fram så plötsligt öppnar det upp och man kan sitta där på stenen och ha fri utsikt över fjärden. Se när båten till Birka puttrar förbi. Livet på en pinne (sten). Skogen är bra härlig. När jag får barn ska jag dra med dem ut i skogen jämt, trycka ner deras små söta näsor i mossan och säga “Känn barn, såhär luktade det när Guds natur var klar och människan ännu inte hade uppfunnit miljonprojekt och plastleksaker”.

Slutligen plockade jag lite fallfrukt vid slottet och brummade tillbaks till stan igen.

Ehm...ursäkta...alltså, jag pauervåkar faktiskt här....nehe, klätter klätter...

 

 

Slottet i all sin prakt