Välkomna hit istället!

Hohoo, nu kör vi! Nytt bloggverktyg, ny blogg, nytt namn.

Namnet ja. Någon som vill ha en förklaring? Nåväl, här kommer den. På högstadiet hade vi en bok på engelskalektionerna, en läsebok helt enkelt. Och på en av sidorna var det som småtexter, lite fyndiga liksom med ord som kunde ha flera betydelser. Som till exempel “I’m a poached egg, and I’m looking for a piece of toast”. Antingen är ägget förlorat, alltså vilse och letar efter sin brödbit, eller så är det pocherat. Clever. Oh yes. På den tiden var ens krav på humor inte så stort, så jag minns att jag och min kompis Linda brukade rita av det där lilla ensamma ägget på block och sånt. The poached egg förekom lite överallt helt enkelt. Att det sen blev på franska här på bloggen, ja det är ju bara för att franska är vackert förstås.

Nu ska jag leka runt och lära mig det här verktyget tror jag. Det kan ta sin tid. Om någon undrar varför alla inlägg från min gamla blogg finns med här kan jag berätta att jag råkar vara gift med ett tekniskt geni. Just det.

Och förresten. Idag höll jag det perfekta löpsteget i åtta minuter. Det är jobbigare än det låter ska jag säga. Man springer nämligen på tårna, hela tiden. I uppförsbacke. Med rak rygg, spänd häck och pendlande armar. Snart kan jag vara med i Gladiatorerna. Eller så kan de få lektioner av mig. Jag är flexibel där.

ålder är relativt

När jag jobbade heltid på hotellen hände det ofta att jag och mina kollegor fick höra ett och annat från våra gäster. Min kollega fick till exempel frågan hur gammal hon var från en äldre amerikansk man, och när hon bad honom gissa utbrast han efter en minuts funderande: “Well, you can’t be a day over twelve!”. Helt allvarlig.

Jag är inte så insatt i amerikanska arbetslagar men nog är det väl lite väl ungt att bli incheckad av en tolvåring även over there?

Anledningen till att jag tar upp just den här historien är gårdagens besök på det där stället där de pratar massa och procent. Där fick jag veta att min metabola ålder är, håll i er nu, tolv år. Man kan säga att det är ens “ämnesomsättningsålder”. Det är därför jag alltid blir hungrig en timma efter en måltid. Tolvåringar är ju ute och leker så mycket, och blir ju hungriga. Inte konstigt liksom. Nu ska jag ut och cykla på gatan innan mamma ropar in mig.

eufori

Det perfekta löpsteget. Det jobbar vi med nu. Dagens löppremiär började sådär. Man kan väl säga såhär, att pensionärstanten som joggade innan mig på löpbandet fick sig ett rejält skratt. Jag gjorde “Bambi på is”. Mycket bättre än “Disney on ice”. Originalet med Bambi alltså, själv vet jag inte vilken kategori jag kvalade in på.

Men, sen gick det mycket bättre. När jag sprang på tå. Och farten ökade. Det var helt magiskt. Plötsligt flög jag ut ur gymmets fönster, över gräsmattan och vägen, ut på åkrar som tydligen bara fanns där och med vind i håret. Lite som en utomkroppslig upplevelse. Jag märkte knappt att sjukgymnasten gick omkring och inspekterade, rättade till och hurrade på. Det måste väl ha varit det perfekta löpsteget om något? Speciellt eftersom jag inte har fått ont i knät efteråt heller. Peppar peppar trä trä. Revisor…

vi är alla normala knäppisar

Jag satt och letade igenom gammalt skolmaterial på datorn och stötte på den här kortisen om tvångstankar. När vi hade Tidskriftskurs fick vår klass sätta ihop en egen tidning, och temat var hälsa tror jag. Den här kortisen är alldeles för söt för att ligga kvar i en mapp på datorn. Så, håll tillgodo:

Vid Alviks tunnelbanestation står en man, nästan varje dag. Även när det regnar. Han skrapar mönster i marken, han tar på alla spärrarna i en viss ordning, han glömmer aldrig att klappa på handtagen till trappan. Komik för åskådaren, på liv och död för honom.

Mannen i Alvik har tvångstankar, och vi kan skratta, men hur står det till med vår egen hälsa? Har vi inte alla lite tvångsaktiga handlingar som plågar oss om vi inte utför dem? På rätt sätt, ett visst antal gånger, vid en viss tidpunkt.

Här på redaktionen bjuder vi mer än gärna på oss själva och våra tillkortakommanden. Disa till exempel har varje kväll toalettbestyr.

–          Jag måste kissa det sista jag gör innan jag lägger mig. Annars tänker jag att jag kommer att drömma att jag går på toa och då kanske jag kissar på mig på riktigt…

Många erkänner att de helst undviker a-brunnar, som till skillnad från f-brunnarna suger ner en i avgrunden. Eller hur var det nu?

–          Jag tycker inte om a-brunnar, men en sak är mycket värre för mig, berättar Anna. Jag tål inte när bestick gnisslar mot tallriken. Då måste jag gnugga med en bit mat på samma ställe för att sudda bort gnisslet. Annars sprider sig en rysning i armen upp till huvudet.

Om det ryser i Annas huvud så har Josefine en karta i sitt.

–          När jag ska gå någonstans så måste det ske i en viss ordning, inga genvägar är tillåtna. Då bryter man mot kartan. Om jag går en annan väg kan jag bli helt förvirrad.

Jespers problem brukar börja redan på morgonen när han anländer till högskolan, och åker uppför en lång rulltrappa tillsammans med ett hav av studenter.

–          Tänk om jag skulle trilla nu? Jag skulle ju orsaka en massaker! tänker han ofta.

Själv cyklar undertecknad glatt över a-brunnar, men ord är svårare. Snuskiga ord, läskiga ord, det kan egentligen handla om ganska många olika ord. När jag hör dem, då viskar jag tyst för mig själv:

–          Revisor…revisor…


att fiska är att vänta

Hela morgonen har jag slängt ut metrevar. Det måste man göra i min bransch. Hela fyrtiosex stycken blev det, och hittills har några fiskar svarat på reven. En del genom att bara låta mig veta att de ser att jag fiskar, andra genom att verka intresserade av agnet.

Nej, vilken fånig liknelse. Hur som, morgonens arbete resulterade i ett trevligt telefonsamtal. Det kanske inte leder någonstans, vem vet, men just nu spelar det inte så stor roll. Jag är back on the bana kan man säga. Och det spelar ju roll, eller hur?

mode?

Det här kan vara det lustigaste plagget någonsin. Förutom Borats mankini kanske.


Återfinns i Zaras höstkollektion för barn mellan 2-14 år. Blir inte det ännu konstigare? Nederdelen funkar för de minsta men sen? Och vilka 14-åringar vill se ut som en blandning mellan ett blöjbarn och en medelålders man på kontor?

on the radio

Det blev visst en vanligt lång promenad idag ändå, förkylningssymptomen dämpades efter ett tag. Puh! Idag var Babben Larsson i lurarna. Tänk att hon hade skivkontrakt en gång i tiden.

Och det är ju så lustigt, det här med sommarpratare. De som väljs ut är ju profiler på något sätt, men inte nödvändigtvis för att de har gjort något storartat eller varit med om något traumatiskt. Som Johan Wester från humorduon bakom Hipp Hipp, han började sitt sommarprat med att rabbla allt han inte har gjort eller är. Alltifrån inte haft cancer till inte suttit inne eller flytt från något krig. Ja, ni förstår.

Men så tänker jag – det är ändå ganska effektfullt när en person får sådär mycket radiotid. Drygt en timme, helt oavbruten. Ingen som lägger sig i, säger “nämen sådär kan du väl inte säga” eller “gud vilken tråkig anekdot”. Det händer nåt med folk. Deras liv visar sig innehålla nog så mycket intressant för att ta upp i radio. Oftast i alla fall. Det är väl någon jag har stängt av mitt i, men å andra sidan kanske det var favoriten för någon annan.

Hur som haver, jag tror inte att det är en så jättedum idé att ha ett medieforum där folk tillåts prata till punkt. Det var nog det som var min poäng.

svärje

I fredags kväll tog jag och mannen ledigt från övriga världen, men återvände till de levande tidigt lördag morgon då det var dags att bila ut till landsbygden för församlingsledarträff. Regnet öste ner med undantag för lite dripp dropp mitt på dan, men varma tröjor och en lada fylld med trevligt folk gjorde vädret till ett mindre problem.

Söndagen var lika social med picknick i Rosendals trädgård, och naturligtvis sken solen eftersom vi hade klätt oss varmt. Väderironi när den är som bäst.

Idag är ordningen återställd med ösregn utanför fönstret. Det känns skönt. Snart ska jag snöra på mig dojorna, ladda telefonen med ett sommarprat och ge mig ut för en liten vandring. Men idag får den bli kort. En förkylning är på g och det vore synd om han fick hjälp att poppa fram.

Tänk vad mycket man kan skriva om ingenting. Om vädret. Så svenskt.