i en annan del av världen

Så. Igår var det alltså dags för mig att ta nästa steg in i bilägarens värld. Även om jag endast delar efternamnet med namnet på ägarbeviset är jag väl på något juridiskt sätt adoptivmamma åt Corradon och nu var det således min tur att ta lillen till fabror doktorn, närmare bestämt bilprovningen.

Med hjälp av knapphändig karta från Eniro och allehanda vägskyltar hittade vi dit, för att på plats mötas av en medsyster som inte förstod systemet riktigt ordentligt. Det här med att anmäla sig i någon automat var inte hennes stil och hon ville prompt tala med en människa. Tillsammans hittade vi i alla fall en maskin som var någorlunda trevligt inställd till oss i form av stora tydliga knappar och instruktioner, och därefter kallades lillen in till doktorn.

För att vara väldigt nära att köra ner i undersökningsgropen och sedan skaka hand med den förvånade mekanikern skötte jag mig exemplariskt som styvmor. Bakdelen, min alltså, placerades på en stol i verkstan för att på bästa sätt ha överblick över undersökningen. Fram tills det ögonblicket var allt gott och världen var i balans.

Men så kom regnmolnet. Den blåklädde handskakande mannen hade fram tills nu endast utstött hälsningsfraser, men ur det orala instrumentet kom nu en svada utan like. Ja, möjligtvis att svadan kan hitta sin maka i de allra mörkaste gränderna på Södermalm. Från år 1967. 

“Hörre ere din biiiiil?”

“Jassåru… Cåraado asså, rikti vesexmotor i’ren dära. Vrooom! Ehaha!”

“Ser bra ut hära…inga problem hära…jo du kan ju kolla framvagnens kardanskiftning när lasten ligger omlott. Vobblar det näru kör?”

“Bakre…nää främre trehjulspallens lutning är åkej. Aaa, hmm, där o där o…”

Helt plötsligt deklarerade han att det var dags att åka en sväng på området varpå jag hoppade in. På hans frågor hade jag hitills endast försökt säga “ja” och “nej” med logisk variation och sedan försöka avläsa i ansiktet mittemot om det var rätt svar. Därför blev jag ytterst förvånad när han helt plötsligt säger “ne, du ha rätt asså, man hör inte när kvartskabeln dunkar emot reglagehållaren!” Nej, precis, det var ju det jag sa. Erhm.

Slutligen fick jag stajla loss genom att helt på egen hand ta bort luckan för dragkroken, visa att den satt på bra och sen lossa den igen. Uppkörningen all over again. Burr!

Sen körde vi hem till tryggheten igen med pappret som intygar att lillen mår rätt bra trots allt. Skönt. 

mark spelar franskt

Temat för nattens arbetspass är sommarpratare och sjukgymnastik. Jag stod och töjde och böjde benen förut medan Mark Levengood berättade om ett hus han en gång fick av en döende trollkarl. Och just när jag funderade på varför sånt aldrig händer oss fick jag syn på en tjej som stod och glodde in genom panoramafönstren med en min som skvallrade om att hon inte var så småtimmarsseg att hon inte kunde bli otroligt intresserad av vem som stod och gjorde knäutfall på ett hotell i arla gryning. Ja, det är nästan så att jag borde få ett pris för detta, så trött som jag är.

Men det är en bra trötthet. Efter en midsommar värd sitt namn några gånger om. Sådär som i reklamfilmer för alkoholhaltiga drycker där de alltid åker båt som om de aldrig har hört talas om sjöfylla. Fast vi inte åkte båt. Och nu när jag tänker efter är det nog bara lättöl de gör reklam för.

Nåja. Midsommar. Plocka blommor till stången, klä stången, dansa runt stången, äta jordgubbar och många sorters sill, leka med barn så de kiknar av skratt, hoppa i havet fast det är bedövande kallt, skynda sig in för regnskuren (även om den var rekordkort i år), leta fästingar efter alltför mycket vistande i snår letandes efter bollar, sitta länge vid matbordet och prata, röja loss i dans på verandan så brädorna gungar, grilla sojadränkta kotletter… Ja, jag tror att förutom en båttur täckte vi nog allt man bör göra enligt regelboken. Kubb spelade vi inte förstås. Det sänker kanske totalpoängen. Eller täcker frisbee och volleyboll upp det?

Tänk er en riktig midsomrig bild här. Jag kan inte hjälpa er eftersom jag glömde kameran hemma.

we need a montage

Två bröllop, ett Habobesök, en roadtrip, en student, en examen. Man kan väl inte ha bilder på allt heller. Men här kommer ett axplock. Inatt jobbar jag i receptionen. Kanske ännu ett blogginlägg kläms fram då. Det märker vi.

Charlotte och Joakim

Per-Johan och Lina

En glad student kramar om sin amerikanska syster. Grattis Johan!!

Lilla Kerstin posar.

Dessa två tycker jag om. Systrarna Z på glasspaus i Askersund.

var man är sin egen plåga

Igår var jag och Daniel hembjudna på middag till vänner. Sjukgymnastik kom på tal eftersom en av de bjudna har jobbat som det, och vi började prata om hur många som slarvar med sina hemmaövningar. Jag klämde fram att jag själv inte har varit så flitig med mina, varpå en man som är många år klokare än mig utbrast “är du helt dum i huvudet?”. Han förstod inte hur man, om man verkligen vill bli bättre, hoppar över träningen som man har blivit ordinerad. Jag invände att övningarna oftast är sega och att man får vänta i sjuhundraelva år på resultat, men han hade ju en poäng i att man inte får några resultat utan träning heller. Och att om man slarvar med sin kropp när man är ung så blir det mycket värre senare i livet. Han kunde intyga det. 

Och så idag när jag satt i gymmet med elektroder inkopplade på benen så slog det mig. Jag orkar inte bry mig eftersom jag aldrig har brytt mig särskilt mycket om hur själva kroppen har mått. Jag har aldrig tränat för att bli “friskare, äldre och välmååååående” som på affischerna. Jag har tränat för att bränna fett. Punkt. Och när kroppen sen säger ifrån eller gnäller så blir jag rastlös. Går i taket. Vill inte sitta hemma och göra knäböj utan sticka ut i spåret där jag vet att kroppen får jobba ordentligt.

Det är alltså inte sjukgymnasten som är sadisten. Det är jag själv.