didadoda

Det går omkring en liten tjej ute i korridoren idag. Hon sjunger. Didadoda, didadoda, didadoda. I går kväll drog hennes pappa ut massor av möbler och ställde dem utanför deras lägenhetsdörr. De kanske ska dammsuga, sa D.

Här, innanför min dörr, härskar ny-på-jobbet-känslan. Jag har ingen aning om vad en episerver är för nåt. Men det får jag väl ta reda på.

Till råga på allt känns kroppen febrig. Hängig. Snurrig.

Jag tror att jag lägger mig en stund. Vilar lite. Och drömmer om flänggalopp över Yorkshirehedarna.    

om jag är en mysbyxnörd är flippen en knappnörd

Det här passar mig fint. Att jobba från soffan.

Betala lite räkningar. Gå ner till tvättstugan. Äta en fralla. Styra upp i kalendern. Skriva lite. Planera.

Och så slipper jag ha stela jeans.

Ikväll är det utbildning på Skatteverket för såna som mig. Jeansvägrarna. Jobbraggarna. Bokföringsnördarna.

Och snart kommer min nya mobil. Den gamla ligger för närvarande på köksbordet med laddaren inpluggad. Och laddar sig. Inte. Men han har länge varit en trotjänare så jag kanske borde vara snäll. Det läskiga är dock hur snabbt man blir beroende av att alltid ha en fungerande telefon. Att det är lika nödvändigt som att dammsuga ibland eller borsta tänderna. Eller andas. Välj själv.

Den här lilla damen tycker om mobiler. Det finns så många knappar att trycka på.

torsdagsfunderingar

Ikväll funderar jag på två saker:

Varför ska livet vara så orättvist?

Vissa får en examinator med noll självdistans och lika uppblåst som en känd Barbara. Andra får lyssna på You Tube-klipp och får ta emot konstruktiv och proffsig kritik för sin uppsats. Det är inte rätt.

Vissa drabbas av farliga och grymma sjukdomar gång på gång. Andra drabbas som värst av en seg förkylning. Det går inte ihop sig.

Jag funderar också på om det kan klassas som pochering när man häller hett vatten på ett djupfryst fiskblock. Det undrar jag alltså också lite över.

Jag menar, man kan ju inte lägga alla funderingar i samma korg.

en vacker varje-dag-grej

När jag gick upp imorse var det helt mörkt ute. Bara vår adventsstjärna lös i fönstret.

Nu sträcker sig en lååång rosa motorväg av soluppgång längs med himlen. Precis bakom huset mittemot härute.

Tänk att ett fult förortshyreshusbygge kan bli så fint med lite himlaljus.

Bara för en stund sen var det extremrosa. Var lite seg med kameran. Satt mest och beundrade liksom.

men vi gillar ju att åka bil

Snart ska vi åka och hämta Ashley på Arlanda.

Vi var där igår också. Och väntade.

Alla kom ut förutom Ashley.

Vi frågade runt, trodde hon hade missat sitt byte i London. Fått ta ett senare flyg.

Själv satt hon uttråkad i Toronto och väntade på sitt byte. Och funderade.

Sen slog det henne. Att hon borde landa den sjätte. Inte den femte.

Det var den femte igår. Idag är det den sjätte. Och vi åker ut igen.

You’re so confused my dear…