these boots were made for walking

Sitter i soffan och äter lakritschoklad. På fötterna sitter de snyggaste Clarks Desert Boots special edition mucho mucho najso. Uppsatsen ska inte vara klar förrän om tre veckor istället för en. På bordet står en kopp med kokoste. På teve visas en amerikansk film med extra ost.

Life is good. Tack vare följande: Svärföräldrarna tog med sig wunderbar choklad senast de var här. Jag har fått en försenad födelsedagspresent av min kära make. Min klipska klasskompis Disa upplyste mig om att råmanuset av uppsatsen som ska in nästa vecka inte är hela färdiga uppsatsen så jag har tre veckor på mig istället för en. På Ica säljer de kokoste. Femman sänder alltid töntiga amerikanska filmer (som man fastnar vid trots att man alltid intygar att man bara sitter hemma och läser Doktor Glas hela kvällarna). Och Jesus lever helt enkelt. I den ordningen.

really

Modellerna på Top Model är verkligen underhållande.

“Today I really need to bring it all. Or more! Bring it…all! And more. Bring it bring it bring it. All. Really.”

Haha. Det är ju så synd att använda synonymer när man kan hålla sig till samma ord. Fast mer av det liksom.

the wheels on the bus go round and round

Julia har gjort en sjal. Bara till mig. Se vad fin den är.

Det är helt otroligt vad jämna rader hon har fått till, den ser liksom maskingjord ut. Nu slipper jag frysa i vinter, tack finaste Julii!

I helgen när jag och Danne gick på regn och ruskpromenad fick vi nästan lite USA-känsla uppe vid stora vägen.

Tänk att vi har ett Daisy’s i krokarna.

Vad för känsla vi fick av den här skylten vet jag dock inte.

Kanske att även tvättinrättningar sitter inne med lite humor.

nu tjatar hon om skolan igen

Det slog mig nyss att tänk vad smart jag är som lyckades få in lingvistik i min journalistikuppsats. Att jag inom en helt annan utbildning än den jag tänkte mig 2006 sitter och skriver om sociolingvistik och språkpolitik. Fiffigt.

Nu får vi bara hoppas att jag lyckas övertyga opponenterna om att jag absolut medverkar till ny kunskap inom journalistiken. Fast… som om någon gör det på c-nivå..?

Sen blir det ut i snön till frisören, och efter det Women’s bookclub. Bra måndag.

gråtoner

Jag har manglat.

Det står ju mangelrum på dörren. Då ska det väl användas.

Hur svårt kunde det vara, jag har manglat tiotusentals gånger hos mormor.

Nu kan jag konstatera att vårt mangelrum inte är som mormors norrarum med en Mariannegodis och en Landtidning nära till hands. 

Vårt mangelrum är snudd på depp. Anstalt. Men rakt och platt (nja…) blev det ju i alla fall.

Och jag hittade två handdukar därinne som är våra. Tänk va. Vi har nog inte ens hunnit sakna dem.

Idag är det en sned dag, en ständig jakt på dessa kråkor som vill bygga bo i skallen. Då är det bra att Alesha Dixon och Brandy finns på Spotify.

Och att boken “Det mångskiftande språket” med sitt alltför lockande kapitel “Morfologiska variationsmönster i ett centralsvenskt språk” finns här bredvid.

Nej, förresten. Vad i heeeela är det bra för??

penséerna fryser väl såhär års??

Tunnelbanetåget på väg hem från läskig intervju nummer två gick bara till Alvik. Så jag bestämde mig för att tysta ner duktig flicka på högeraxeln med en promenad istället för att stå och huttra efter nästa tåg som kunde ta mig hem till uppsatsskrivandet.

Solen tittade fram när jag stegade iväg genom Traneberg, och när jag kom ner till korsningen vid Stora Mossen kändes det mycket logiskt att gå bortåt Ulvsunda. Slottet fick lite tillsyn och sen trippade jag försiktigt in på Björkbacksvägen.

Björkbacksvägen välkomnar förbipasserande med en stor skylt som informerar om att man faktiskt inte välkomnar dem alls. Förbipasserande göre sig icke besvär i form av genomfart. På Björkbacksvägen sitter det en arg lapp på föreningens anslagstavla som uppmanar boende att ringa Polisen när de misstänker att utomstående använder gatan för genomfartsled. Utanför portarna har Ingegärd planterat pelargonier och penséer i stora lerkrukor som alla hjälps åt att se efter. Per-Ingvar på nedre plan lämnar fönstret på glänt eftersom det ju bara bor vettigt folk i husen runtomkring. Och på en gräsplätt är ett basketnät med tillhörande stolpe uppspikat om någon med barn skulle flytta dit. Naturligtvis skulle det allra bästa vara om de inte ville det.

Sen tog jag två bussar och en kort promenad genom en skogsdunge innan jag var hemma på Tempus. Här sitter det också uppe lappar. Om konserter, lägenhetsuthyrningar och “vem-tog-min-dyra-tröja-i-tvättstugan-förra-veckan?!”-budskap.

Nu åker jag till Edsberg. Där har de nog också anslagstavlor.

den lilla svarta

Måndag igen. Snart är jag på väg till SVT-huset för att träffa deras språkvårdare. Den nya diktafonen är nedpackad. Vi är redan kompisar. Känns bra eftersom jag är jordens mest otekniska människa. Allt som behövs är stop, rec, play och erase. Och så är han liten, svart och passar bra i handen. Fast det är klart, ska man köra hela reporterimagen kanske den ska ligga framme på bordet.

Jag kanske borde göra en bad cop? “Nu du, herr X, så klämmer du ur dig varenda policy ni har på SVT om språkvård, annars så får du prata med min lilla vän här på bordet, comprendo??” Och så drämmer jag diktafonen i bordet så den stackars språkvårdaren hoppar högt och tjuter efter mamma.

Jag vet egentligen inte om det skulle hjälpa för min uppsats. Hela idén är ju att han ska prata med min vän diktafonen och inte längta efter mamma. Det är ju inte så att han döljer nåt. Eller hur vet jag det? Varför utgår man inte alltid ifrån att folk döljer lite av varje? Tänk vad man kan gräva fram. 


Good cop, bad cop.

Jag tror att mina hjärnceller inte riktigt är med på banan igen efter helgen med no sleep what so ever.

Torsdag till fredag var svärföräldrarna här vilket innebar trevlig middag, långfrukost och ett besök på Sturekatten dit vi även fick med oss Josef som var på jobbesök i huvudstan. På kvällen hade youthsen filmkväll och alla började (nästan) gråta av Toy Story 3.

I lördags brunchade jag med Plin på String, sen testade vi Stockholms godaste kebab i Hötorgshallen. Jag skulle vilja ändra det ryktet till Sveriges godaste, och då är jag inte ens ett kebabfan.

På kvällen hade Ashley, Karin och jag ordnat fest i Sollentuna. Det blev lyckat. Jag spenderade mest kvällen funderandes över hur jag kunde samla ihop så många sojabönor som möjligt. Klockan blev halv två, och vi Tempusfolk tajmade såklart inte pendeln och tunnelbanan hem. I säng runt tre.

Upp igen vid sex. Iväg till jobbet med bulle i ena näven (tack svärmor!) och sminkväskan i den andra. Tack vare trevliga kollegor och snälla krångelfria gäster gick det hur bra som helst att jobba, men sen stupade jag i säng efter en sväng till affären. Vid frysskåpet såg jag förresten en deltagare till programmet där Anna Anka sökte en personlig assistent. Han var ungefär lika charmig som i programmet när han nästintill drämde barnvagnen i sidan på mig. Men det kanske jag förtjänade som plockade åt mig lite utrotningshotad torsk.

Jaja, nu kommer en viss bloggläsare störa sig på min dag-för-dag-historia men han ska inte säga något som lägger ut nakenbilder.

doh!

Om man ska sänka mitt humör till alldeles precis bredvid skrapbotten, då är två metoder oslagbara:

– Se till att alla samtal som går fram från min telefon under dagen bara får svaret “den du söker kan inte nås” alternativt “just nu är det många som ringer, försök igen senare”. Oslagbart.

– Börja prata redovisning och bokföring. Helst med huvudtesen “det här är så enkelt att en treåring skulle kunna klara av det”.

Om man ska höja mitt humör funkar rätt mycket. Men bokföringssverige har verkligen inte en chans. Sorry.