los pompoms

Nej, nu är det nog dags att förklara pompom-metoden.

Ni vet en sån där helhurtig tjej med kortkort kjol och två överdimensionerade maracas av plastband? En cheerleader helt enkelt. Hon brukar alltid vara hurtig. Ha världens bredaste smajl. Se ut som om hon aldrig blir deppig eller stöter på svårigheter. Och gör hon det så drar hon igång en käck ramsa som handlar om hur hon ska komma över den svårigheten. En sån tjej.

Jag har utarbetat en liten metod utifrån hennes forcerade attityd. Man kan säga att den har vissa likheter med hur Peter Dalles rollfigur i Yrrol ser på livet:

“Se aldrig bakåt. Känn aldrig inåt. Var alltid uppåt.”

När något känns stört tråkigt och det inte riktigt är läge att bryta ihop och skita i allt, då tar jag fram de imaginära pompomsen, och så drar jag på ett brett smil och tycker allt är sååå kul. Kör på liksom. Så får man bryta ihop sen, när det är bättre tajming för sånt.

Som på Askö. Det ösregnade, jag fyllde år, händerna var stelfrusna och uppgiften låg i att sticka ner en linjal på tre olika ställen i fyrtio klippskrevor. Hade jag hellre suttit hemma hos min man och ätit tårta? Ja.

Fake it ’til you make it. Till slut blev man nästan glad när man fick syn på ett riktigt saftigt hällkar…

Eller som när vi läste molekylär cellbiologi, och kursen inleddes med helt galet svåra föreläsningar och en lärare som undrade om vi var lata när vi ifrågasatte relevansen i kursinnehållet. Då var det bara att bevisa motsatsen och köra på. Pompomsen tog mig rätt långt i den kursen.

skogsmulle går ut i fält

Nu drar jag ut på fältexpedition några dagar, förhoppningsvis tillbaka torsdag kväll. Med mig tar jag en fet påse godis, löpskorna och pompom-metoden. Berättar mer om den när jag är tillbaka.

Helgen har varit grym med Jesusmanifestation i lördags och korvgrillning idag. Jag är omgiven med massor av bra folk.

Hoppas ni alla får en bra vecka!

politik och allt runtomkring

Sitter och kollar på svt’s dokumentär Från Bill till Barack. Superintressant dokumentär om amerikansk politik ur röstarnas perspektiv med olika tidsnedslag. Men det enda jag fastnar vid är ett gift par som tar varsin bil till det gemensamma jobbet.

Frun är demokrat, maken republikan. Fast och fullt, 1992. Men när journalisterna träffar dem inför valet 2008 och kvinnan kan konstatera att Obama är den som inte vill borra efter mer olja så att bensinpriserna kan fortsätta vara låga, ja då ändrar hon sida.

“Den som borrar får min röst”. Så viktigt är det, att köra sin egen bil till samma jobb som makens. Samtidigt. Så viktigt att hon ändrar sida, trots att hon varit demokrat hela sitt liv (så vitt jag förstår).

Och så lärarinnan som pratar med sina elever om vem de håller på i valet. Barn i tioårsåldern kanske. Alla håller på Obama utom en tjej. Hon tycker att McCain ska vinna, för det tycker hennes föräldrar. Då säger lärarinnan, som strax innan har sagt att det är viktigt att alla får tycka vad de vill och inte ska ifrågasättas, att McCain har sagt att soldaterna i Afghanistan kan få stanna där i hundra år om det behövs. Flickans pappa är soldat. Vad tycker hon om det? Den stackars flickan skruvar på sig.

Det är på nåt sätt alltid mer spännande att kolla efter sånt som dokumentären inte handlar om än det givna temat. Hur intressant det än är.

tre bokstäver som suger

Premenstruellt syndrom, PMS, är ett samlingsbegrepp för olika typer av fysiska och/eller psykiska besvär under förstadiet till menstruationen och som i vissa fall kan utgöra ett handikapp. PMS-besvären är mest uttalade 3 – 10 dagar före mens men många kvinnor kan även ha uttalade besvär vid ägglossning. Det är ofta de psykiska symptomen som dominerar vid PMS. Stämningsläget förändras i riktning mot nedstämdhet och kvinnan blir känslomässigt instabil. Det gäller allt mellan “att känna sig olycklig” (vara dysforisk) till verklig depression. Däremellan ligger tendens att bli irriterad, intolerant, orolig, grälsjuk och aggressiv.

Källa: Wikipedia

Varför Gud, varför? Har du dålig humor eller nåt?  

 

 

 


ledighet + sol = röd + overksam

Efter två timmar på en filt i solen har jag nog lagt en bra grund för den härligt röda nyans jag alltid brukar välsignas med på sommaren.

Jag klippte sönder ett linne och konstaterade ganska snabbt att jag under inga omständigheter bör bära bandana offentligt.

Finska inredningsprogram är konstiga. De lägger en trasmatta på sängen. Gör kuddfodral av en picknickfilt som har hängt med på rockkonsert. Härligt ölimpregnerad.

I Costa Rica är de inte mycket bättre. Där har ett badrum i ett hus bara tre väggar så badrummet är öppet ut mot trädgården där aporna svingar sig i träden. Tanken är att badrummet ska vara en del av trädgården. Om aporna får låna toan framkommer inte riktigt.

Ja, ni förstår, här blir inget vettigt gjort idag. Det får kanske bli en springtur ikväll när värmen har lagt sig. Knäna kan gnissla bäst de vill, för nu börjar 5 september närma sig och jag vill inte gärna bäras runt Djurgården.

upprepningar är onödiga

Jag tänkte lite som så, att ibland formulerar andra det man själv tänker. Och då är det ju bättre att man sparar på tangentfingrarna och låter andra berätta istället. Håll till godo, såhär ligger landet just nu. Minus redovisningen som jag turligt nog slapp, även om jag genomlevde något liknande för några veckor sen. Burr.

I ugnen är det fransk tomatpaj på gång och sen blir det bönegrupp hos Maddelään på St Eriksplan. Fint.

tacka vet jag kunskapskanalen

Under en dag av ledighet tyckte jag att lite tevetittande kunde sitta fint.

Men jag blir ju bara arg.

Där är nyblivna pappor som är “barnvakt” åt sina egna barn, fäller kommentarer som “se, jag tvättar faktiskt också!” och “flickvännen tyckte jag skulle bada honom (sonen) så det är väl bäst att jag gör det”.

Där är ett barnkalas för en liten tjej där allt följer temat tyll, glitter och prinsessa, och när pappan (som blivit utskrattad av mamman för att han ska hålla i kalaset) frågar småtjejorna på kalaset vad de vill höra för saga föreslår de en regnbågssaga. Jag vet inte ens vad det är.

Där är åttabarnspappan som inte kan vänta tills hans två söner växer upp så att han kan få lära dem meka med bilar. Om en av hans sex döttrar någonsin kommer intressera sig för motorer kommer hon att få det trögt med gensvaret. Det ska till att hon är riktigt intresserad för att någon ska heja på.

Det är inget fel med färgen blå eller färgen rosa. Det är inget fel med barnrum där bilar eller kattungar täcker tapeten. Det är heller inget fel med klossar eller en leksaksspis. Inte i sig självt.

Felet ligger egentligen mer i vilka barn som får vilka leksaker. En signal om förväntningar som säger att vuxenvärlden menar något.

En docka, en liten dockvagn, ett pytteskötbord (som även kan göras om till badbalja, oj så fiffigt), en spis. Racerbilar, actionfigurer, svärd i plast. Är det tänkt att jag ska baka hela livet medan min man är ute och…krigar? 
I’m just saying. 

“we are going to give the guy a present”

Man borde ge sig själv presenter oftare. Inte bara när eller om man har fått godkänt utan även när tentan är skriven. Skit i hur det gick liksom.

Det här är min present. Illa gott te. Det var jag värd.

Och eftersom det har varit förfrågningar på bilder av den nya luggen kommer det en sådan med.

Det är konstigt hur ögonen kan växa bara för att man klipper lugg.

d-day

Morning morning.

Varför är man alltid så nonchalant kvällen innan och rent nyktert klarvaken morgonen inför? En tenta.

Nu ser jag hur mycket jag skulle ha behövt plugga. Ugh.

Men badet är snart uppspolat, tentan är inte förrns om drygt tre timmar och än finns alltså tid att slå in lite ny kunskap. Det är mitt (framgångs)recept.

Wish me luck, oh please do.