raka rör och runda tartaletter

Microsoft hjälp & support har svarsalternativet “någorlunda” på frågan om man tycker att man har haft nytta av deras hjälptjänst. Ja, nej, och så någorlunda är alternativen.

Vadå någorlunda?? Hur hjälper det dem att någon är någorlunda hjälpt av deras tjänst? Om majoriteten skulle välja det alternativet, skulle man då förbättra tjänsten så att alla till slut svarar ja, eller är man bara nöjd att ingen svarade nej?    

Nej, raka rör tack. Som i Two fat ladies på åttan. Ååh, de är härligast, Jennifer och Clarissa. De är den kvinnliga matlagningsvärldens motsvarighet till Jeremy Clarkson ungefär.

“Should I be naughty and put a blackberry on my tartalette?”
“I was conceived in China, so it must have been a chinese milkman!”

Och så slänger de ord som divine och angelic omkring sig medan de knådar stora degar och kavlar upp ärmarna på skjortor som stinker åttiotal. Just nu kom de in i en diskussion om hur man bäst fångar tjuvar genom att ställa kladdiga pajer på brandtrappan som tjuvarna kan fastna i.

Ja, ni märker. Inget krusidull.

historiens vingar flaxar

Det här är en stor dag, värd att minnas om tio år. För idag slår jag upp portarna till min alldeles egna bloppis. Där kommer jag sälja sånt som inte får plats i garderoben längre eftersom där måste få plats kläder som jag faktiskt använder.

Namnet, blopptajm, slogs fast i ett svagt fjortisögonblick och jag tänker inte skämmas för det. Oh no. Jag tror tvärtom att det kommer locka fler köpare. Eller inte. 

Anyway, så snart jag har lärt mig teknikens lagar dyker länken upp. Be aware… 

En bild från nyår bjuds det på idag:

finbesök från england och ryssland

Jag fick precis besök här på hotellet. Två män som skulle checka in. Den ena med skinnjacka. På ryggen ett stort tryck. Yppig dam och texten “Las Vegas baby” över axelpartiet. En sån där härlig åttiotalsnostalgi. Han hade rysk accent. Det behövdes egentligen inte, men han hade det ändå. 
Hans kompis, en kopia av Ray McCooney från Little Britain. Men flöjten verkade han ha glömt kvar i Skottland. Synd. 

   

 

 

för eller emot tant?

Idag gick jag av pendeln på Södra station efter att ha genomlidit ännu en kryptisk föreläsning i makroorganismernas förtrollande värld. Jag skulle in en sväng på Söderhallarna för att fylla på förrådet av te. 

När jag stressat (vet inte varför jag var stressad egentligen, hade ingen tid att passa eller så, men man halvspringer bara här av någon konstig anledning) skulle gå igenom svängdörrarna i slutet på perrongen slår en av dem till mig rakt i skallen. Eller den hade kunnat, men tack vare mina blixtsnabba ninjareflexer lyckades jag naturligtvis häva slaget. En liten tant på kanske tre centimeter tultade vidare framför mig, tills hon vände sig om lite förstrött och fick syn på mig. 

Åååh, det lilla skrynkliga fejset rynkade ihop sig, sådär bekymrat. “Jag såg inte att du var bakom mig, jag skulle ju inte ha släppt dörren. Förlåt, det var jag som inte tittade, usch vad slarvigt!” hördes inifrån rynkorna. Efter att jag hade försäkrat henne om att det inte var någon fara fortsatte jag ut från pendeln och vidare mot Medborgarplatsen. 

När jag sedan satt på Slussens tunnelbaneperrong började en annan liten tant, också i spannet två till fem centimeter hög, att kuttra. Men inte med mig, utan med den lilla taxen som låg vid hennes fötter. “Ja, matte kommer snart. Jag pratade precis med matte, och hon är vid Globen men hon är på väg.” Hunden gnällde lite och viftade på svansen. “Globen ligger bara några stationer härifrån. Det går jättefort, och jag sa faktiskt att det gick bra att vi väntade här” la hon förmanande till, som om hunden hade frågat. Helt naturligt. 
Doktor Dolittle har kommit till stan. Han har förklätt sig till tant och befinner sig i Stockholms södra delar. Han har en blå mobiltelefon nertryckt i en beige damkappa, och har tryckt en hemmavirkad basker på huvudet. 

Jag vet inte riktigt vilka slutsatser vi kan dra från detta. Kanske kan man dra det så långt som till en slogan om hur vi ska värna om våra små tanter i staden eftersom de hämmar stressade invånare så att de stannar upp alternativt blir blåslagna i ansiktet. Och så kan alla ha pins på jackan med en bild på en tant, som med EU-flaggan, för att visa att man är “för tant”. Reklampelare med stränga ansikten som frågar “Är du emot tant?”. Det vore nåt, det. 

           

slött adoptivbarn

Vårt liv har numera delats in i två faser: livet före och efter kockkniven. 

Anders Petter kom in i vårt liv på julafton. Vi fick en lektion i hur fantastisk han skulle vara och hur vi skulle märka skillnad. Vi nickade artigt men tänkte: Jaja, våra gamla Fiskars därhemma duger nog minst lika bra.

Nu står vi här. Förstummade. Ska man inte såga ner tomatskivorna? Är jag redan igenom segaste köttbiten från Konsum? 

Vi vill använda honom till allt. Ja, faktum är att “använda” är en smärre överdrift, saker skär sig själva bara man lägger kniven bredvid. Det är nästan så att lille Anders Petter får sova mellan oss i dubbelsängen.

Men vi har ju bestämt. Ja, att vi inte ska skära ALLT med honom. För då blir han så slö. Vill inte vara med längre. Tröttnar. Och eftersom vi inte har någon knivslip så måste vi spara på hans vassa egg. 

Plötsligt är vi riktiga ögontjänare. Jag kommer på mig själv med att diska Anders Petter riktigt snabbt innan mannen kommer hem, “nämen tomaterna, de blev sådär fantastiskt raka av våra gamla knivar…ja, eller hur, varför har vi ratat dem om de nu är så vassa…erhm…”. 

Hur kommer det här att sluta? Ska han splittra vår lilla familj? Man har ju hört om adoptivbarn som gör det. Att jag en dag kniper SL-kortet, knyter halsduken kring Anders Petter och sticker. Sedan bor jag och lillen i en stuga i skogen, och skär grönsaker hela dagarna. Och låter Anders Petter lufttorka i solen, UTAN att torka av honom. Så att han får rosta sådär härligt. Och blir slö. Ja, så blir det nog. 

Skaffa aldrig en kockkniv. Det leder bara till splittring, sorg och tandagnisslan.
        

Året som gick innan det som nu är kom

I januari…

fick min fina vän Emma sin Rickard nere i Ljungby. Det var startskottet för bröllopsbonanza a la 2009.

I februari…

tyckte Roger Moore att det var dags för ett Stockholmsbesök. Det tyckte jag med. Här tar han igen sig på NK innan vi ska gå och fika.

I mars…

gick jag vilse med denne lille knatte på gatorna i Göteborg. Man kan säga att vi har sett det mesta av Johanneberg. Vi hittade snödroppar. Fast det kändes inte som om Rufus riktigt förstod vikten av ett fint vårtecken.   

I april…


Foto: John Sander

var det ett evigt planerande, dag som natt. Det rann bröllopsplanering ur öronen på oss. I skolan skrev jag en text om tvångstankar i vår tidning. Det tillkom alldeles säkert fler tvångstankar efter det där evinnerliga planerandet. 

I maj…

var det ju inte bara bröllop på gång. Dessutom kom den här lille killen till världen och hans mamma Rebecka kunde konstatera att hon hade fött en mindre kopia av sin man. Det är det inte alla som kan stoltsera med. 

I juni…

flydde vi till Mama Mia-ön Skopelos för att vila upp oss. Men när Danne försökte sig på en imitation av Pierce Brosnan i hans sångnummer på vägen upp till kyrkan tyckte jag att det var dags att ta planet hem. 

I juli…

var det mest Mullsjö, grusiga landsvägar och min kamera. Jag tycker inte att den orten gör sig bra på bild och det är svårt att ta kort på kameran… så istället tycker jag att vi sätter in en bild från augusti, road trip till Skåne och Köpenhamn med tre fina flickor. Snart är de socionomer hela bunten. 

I augusti…

var det förutom road trip dessutom dags för ännu ett bröllop. Karin och Jonas vigdes i hällregn i Hälleviksstrand..höhö. Gummistövlar hade varit bättre än höga klackar denna dag, men brudparet strålade istället för solen.

I september…

presenterade min bror en liten fin sak som senare kom att bli min guddotter. Filippa. Helt fantastisk, med alla tår och armar på plats. Fast pytteliten.

Vi var också på det sista bröllopet för året, mellan John och Izabella. Vacker dag, vacker brud, vacker kyrka, vackert Skåne. Höga klackar, inget regn. Yes. 

I oktober…

var det mest bara skola. Men inte böckerna på bilden utan biologins filosofi. Vad det nu var egentligen? Bra gick det i alla fall. Helt otroligt. 

I november…

gick jag och Daniel på upptäcksfärd till det gamla dårhuset, Beckomberga mentalsjukhus. Ruggugg. Vi inbillade oss att man fortfarande kunde höra skriken inifrån den gigantiska byggnaden, och för att verkligen skrämma upp oss surfade Daniel fram gamla historier från stället på sin Iphone och hade högläsning. Vad gör man inte en ledig lördag i november. 

I december…

tog svärföräldrarnas nya Wii-spel fram helt nya sidor hos min make. Vi experimenterade dessutom med att slå ihop bådas julfirande vilket ledde till en mycket lång och trevlig dag med två släkter, två julklappsutdelningar och två julbord. Kan det bli bättre?

Alltså: 2009 var året då bebisar kom till världen, vänner och släkt och vi knöt äktenskapliga band, undrens tid i skolan fortfarande fanns kvar och vi lärde oss att värmen faktiskt finns på riktigt. I Grekland. 

Välkommen 2010. Undrar vad du har på g?