dimma

“Om alla slutade smutsa ner sig själva med hjärndöd, värdelös pissunderhållning på teve skulle vi slippa eländet. Tv gör sånt folk vill se.”

Marcus Birro

Fast jag skulle nog säga tvärtemot. Folk vill se vad teve gör. Tror vi åtminstone.  

Nu ska jag ut i dimman  och sopsortera, innan jag förlorar vettet. Pissunderhållningen har fått sitt grepp, och vi snackar slemdrypande kalla händer mot strupen. Hjärnsubstansen klibbar ihop sig och bildar osanningar. Och jag är helt säker på att inte finna den biologiska orsaken till det i kursboken. Men lobotomi, visst.  

      

julen kan vänta ett tag

(Äh, vad sjutton. Jag skriver väl ihop nåt ändå.)

Ikväll skrålas det rejält från baren här på hotellet. På teve rullar Mama Mia. Min kollega gick nyss hem. Jag måste sitta fastkedjad till halv elva och dricka pulverchokladdryck. Eller det senare är väl helt frivilligt.
Är det bara jag som kan bli sådär nostalgiskt sugen på varm choklad bara för att efter första klunken inse att det inte var någon bra idé? Nej? Tänkte att usch te är ju bra tråkigt åh en gammal påse Oboy-pulver tjihoo röra röra värma värma aouch i magen… 🙁 Nej? Bara jag? 

Tänk att det snart är jul. Juuuul! Här på receptionsdisken står ett pepparkakshus och pumpar ut julodör på hög effekt. Annars är det inte så mycket som vittnar om Tomtens snara ankomst. Inte hemma heller. Jag hinner inte med! Just nu får det bara vara en enda stor bubbla av omtenta, tenta, restuppgifter och uppsats. Ja, faktiskt. Eller adventsljus borde man ju ändå fixat. Och en stjärna. Och lite rött i vrårna. Och lussekatter. Och gra…nooooo, våga vägra jul. Börjar man med en tomteluva får man alla nissar på köpet. 

Igår var jag och Danne hos kusinen och hennes familj. Det finaste är när A kryper upp i soffan och vill hålla handen till Star Wars. Och förklarar vilka som är snälla och dumma. Och när V har en lång utläggning, med illustrerande kroppsspråk, om hur han ska krossa alla dumma gubbar från filmen om de kom. Helt oförståeligt, tills han summerar hela sin utläggning med ett tydligt “det kallar jag show!”. Fyra år gammal. Eller när R tultar med en legobit i taget fram till Daniel och lägger dem på hög, bara för att applådera åt sig själv när han lyckats. Den leken tar aldrig slut. Och den är jätterolig. Och jag är inte ens ironisk. För han är sötast i sin randiga pyamas som är för stor. 

Oj, nu går larmet här, kanske skulle jobba lite…  
          

  

kanalen till produktivitet är krokig

Imorse var jag så arg.

På människor som går och snor vaccin för riskgruppsfolket fast det står på Vårdguiden att vi andra får komma i början på december (Stockholm).

Arg för att allt man läser om i Metro på morgonen är unga tjejer som säljer sig för pengar, eller tvingar förståndshandikappade att göra detsamma. 

Arg på vd’ar som snor åt sig feta fallskärmar fast de blev av med jobbet för att de inte skötte det.

Arg på töntiga filmer om helt meningslösa saker som har kostat massa pengar att göra, resurser som kunde täppt till andra hål. 

Jag blev till och med lite irriterad på insändarsidan i Metro, undrade varför alla måste tjafsa jämt. Alla kan väl bara vara sams. 

Sen var jag tvungen att kväva all min uppbyggda ilska för fyra timmars undervisning i immunologi och allergier. Allt fick liksom inte plats i huvudet samtidigt. 

Och när jag kom hem lyckades jag kanalisera ilskan till något produktivt och skrev två texter bara sådär rakt av, texter som skulle blivit skrivna i juni. 

Jag är fortfarande lika arg på dessa giriga, elaka och själviska människor. Men jag väljer att inte ge dem mer energi. 

Och sen påstår folk att vi kristna aldrig blir arga. Att vi bara går runt med ett saligt leende och klappar folk på huvudet. Haha, vilket skämt. Det kanske religiösa människor gör. Men jag är troende, och fortfarande mänsklig. Hallåååå, Jesus blev arg. Någon som tänkt på det? Nehe, men så var det iaf, läs om månglarna i templet tex.  

Nej, usch, nu kände jag att jag började bli arg på alla dem som missförstår hela det där konceptet. Får nog brygga en kopp te istället och lägga energin på kommunalpolitik.

Kanalisera, kanalisera, kanalisera…     

  

plågsam vandring

Vem sa att träningsvärk brukar gå över fort? Inte jag iaf. Nu har den hängt i sen i lördags, varje liten rörelse är en plåga. Och vi som ska springa upp och ner i trappan i skolan idag. Blodtrycksmätning.
Men det bästa är att när plågan har gått över, då tränar jag igen. Så att jag får ont. Tills det går över. Och då tränar jag igen. Och så fortsätter det.
Vem sa att människan var smart? Säkert samma person som kläckte ur sig att träningsvärk går över i ett nafs. 

Förhoppningsvis kommer jag se ut såhär efter alla plågor:

 

Jag gillar att man får som en nackkudde. Alltid användbart. Svårt med jeansstorlekar dock. 
 

more is more, not less

Dagens citat:

“Stick ner foten i toan så att foten passar i hålet och stick in den så långt du kan så att du får ner så mycket av benet som möjligt. Spola sedan så att vatten flyger på benet och känn hur det svalkar dina benmuskler, otroligt mysigt när man har kraftig träningsvärk!” 

Kan läsas på ett forum nära dig. Trots min extrema träningsvärk sen muskeljobbet igår är jag inte ens i närheten av desperation för att sätta ner foten i toan. Jag förstår inte ens hur man, när man inte ens kan sätta sig på toastolen normalt, ska kunna få ner ett helt ben…

Om jag någon gång blir riktigt rik och skaffar ett stort stort hus, så ska entrén vara som på Stadsbiblioteket i Berlin. Skåda pampigheten. Bilden togs en sommar för två år sedan när jag strövade omkring med en handskriven karta i ett stekhett Berlin. 

 
 

That 90’s show

Fredagsmys! Här hemma har vi lite ofrivilligt nittiotalstema. Äter köttbit med bearnaisesås och kroketter. På Spotify skrålar Stephen Simmonds. Nybakta kolakakor (en given fikanittiotalist). Starsky & Hutch. Och nu tyckte jag att jag skymtade Broarna över Madison County, men självklart zappar maken förbi denna geniala hjärtekrossare. Why, oh why?? Det är en av få filmer jag tycker är värd fullkomlig tömning av tårkanalerna. Så vid närmare eftertanke passar den kanske bättre en regnig söndagseftermiddag..?

Igår kom min medicinboll, megabazookastor. Och rooosa. Jag tror att jag har nån försenad prinsessperiod. Plötsligt känns rosa okej. När jag var liten hörde jag hellre till det manliga könet. Mamma hade två söner. Men nu – cerise, neonpink, babypuder, there’s no end to it. Eller jo. Glitter och paljetter kommer aldrig över min tröskel. Det är ett löfte.     

Haha, vad komiskt att Erik i Idol gillar långa nätter och picknickar. Och att det gör honom romantisk. Håhåjaja, kan inte vara lätt att plötsligt vara på teve jämt och behöva svara på lustiga frågor. På nittiotalet spelade vi Tjejsnack och åt matskedar med mjöl tills vi spydde. Det var romantik. För om man klarade av mjölet så fick man pussa nån eller fråga chans.   

Slutligen, the sound of nittio.

listor som livboj i stresspressens tid

Lite stressigt just nu, mycket jag ska hinna innan denna veckan är slut :/

Tror jag går och skriver en lista innan nervsystemet stänger ner…

Och klipper in en finfin bild från Köpenhamnstrippen i somras. Mannen som tog kortet och hans fru (vars häck ni kan beskåda till höger i bild) var från Trelleborg och de ville helst sluka Pauline med hull och hår. Eller bara adoptera henne över dagen.

Kort efter att kortet togs drog vi med Pauline till Nyhavn så mannen och hans fru inte skulle hinna stoppa ner henne i väskan. Läskigt med skåningar.