vissa rutiner är fina

Förra helgen satt jag på tjejlunch hos en kompis, och vi kom att prata om den mest minnesvärda/betydelsefulla måltiden man någonsin har ätit. Någon kom ihåg en hemlagad middag som mättade en svulten mage när hon luffade runt i Europa lite halvpank. En annan tyckte att den bästa varit regelbundna middagar med en vän som betydde mycket.

Jag kände mig ganska blank i skallen. Hmm. Mat är ju gott, men en speciell måltid. Nä. Inget dök upp. Så kom jag hem och nämnde vårt samtal för maken.

Enkelt, sa han. Om du har en tallrik med ugnspannkaka och ett avsnitt Midsomer så är din kväll gjord.

Jag log av blotta tanken. Bästa sättet att tillbringa en söndagskväll på. He knows me.

 

på måndag är det bara ett namn att hålla reda på

Har varit på barnteater, ätit restaurangkvalitetsmat, haft rast och blivit ombedd att ta lite mer rast. Eller hänga i baren.

Ja, den här arbetsdagen känns ju helt okej. Men lite flängigt är det allt att byta arbetsplats dagligen.

Imorgon är det dock sista arbetsdagen innan mammaledighet round two börjar på måndag och det känns himskans osorgligt. Jag ser till och med fram emot det. Att få hänga med egna knodden. På rasten idag googlade jag fram alla tänkbara gratisbebisaktiviteter som storstan har att bjuda på. Så att vi har lite idéer när duplot börjar kännas lite väääl 2013.

näck utan bebis

Här sitter jag, spritt språngande naken, på tunnelbanan. Att ingen säger något. Typ “du glömde precis ditt barn på perrongen” eller “du ser lite halv ut”. Eller “nämen det där är mitt barn, släpp”. Knottis och hans pappa har det lördagsmysigt hemma. Det är jag som har problem. En bra övning för hösten kan tänkas.

image

Asså mamma, jag kan ju inte bara hänga med dig hela tiden

vad synd att vi packade upp allt

Just i denna stund sitter det nog en skrynklig liten tant på sin kammare och funderar på vem hon ska efterskänka sitt stockholmshus med äppelträd till. Oss, oss, oss såklart!

När juli är här är vi inte här. Alltså här som i Bagis. Vi måste flytta. Igen. Familjen vi hyr av vill komma tillbaka till Stockholm, allra helst vill de flytta tillbaka in i lägenheten innan juli men de är så supersnälla att de väntar.

Så nu letar vi med lykta, värmeljus och internetuppkoppling. Lite ködagar för hyresrätt har vi. Banken har inte gillat oss förr men nu kanske det går bättre, vi kör bara på charmoffensiven och låter knottis ta mötet. Han har redan en skjorta och pullover så välklädd kommer han vara. Vi kanske får lära honom att inte dregla så mycket bara.

Hur det än blir blir det bra. Gud brukar överraska.

att helt plötsligt vara själv

Imorse efter frukosten somnade den manliga delen av familjen om så den kvinnliga satte sig illa kvickt i bilen och körde iväg. Det blev en hel del skrålande till boyband på Lugna Favoriter, det är lika bra jag erkänner det direkt innan samtliga förorter längs med 73:an ringer och skvallrar.

Förutom skrålandet betedde jag mig extremt konstigt. När jag blev fast i trafik och sedan kom loss vände jag mig mot passagerarsätet och sa “sådär gubben, nu kan vi köra vidare”. På Hemköp kom jag på mig flera gånger med att stå och vagga kundvagnen. Jag kan meddela att de inte är byggda för att vaggas, varpå jag funderade på varför barnvagnen kändes så tung och trög idag…

Helläskigt! Som om jag lämnade lite kroppsdelar hemma och sen vandrade runt hela förmiddan med fantomsmärtor. En annan möjlig förklaring kan ju vara att det faktiskt hoppade in nån liten gubbe på passagerarsätet under färden. Fast om det nu hade gjort det så hoppas jag att jag hade bett honom att hoppa ur och ta bussen istället för att småprata lugnande med honom.

wherever I lay my head

Ni vet hur Fantomen ibland klär på sig vanliga kläder och går ut bland folk och går? Det är tydligen ett gammalt djungelordspråk. Ibland tar jag på mig skrivarpennan och skriver här.

Vi gick förresten på husvisning häromdagen. För att sondera terrängen liksom.Och för att det verkade vara ett roligt lördagsnöje.

När vi kom dit var det kö till entren. Sen var det kö till varje rum. De hade tryckt upp extra många häften, de var slut när vi kom en halvtimme efter visningens start. Ett dygn efter första visningen hade priset gått upp med en miljon.

Sa jag att det var ett pyttelitet radhus, senast renoverat på 60-talet, och förmodligen med termiter som pyttesmå hyresgäster?

Idag ringde mäklaren och sa att priset hade “skuttat iväg lite” och frågade om vi var intresserade. Jag sa att vi nog tänkte skutta vidare.

Det här med boende och huvudstaden. En omöjlig ekvation på åh så många vis.

 

danskt joggingmode

Apropå att ha tid så chattade jag med en gammal kompis ikväll, en tjeckisk tjej som jag lärde känna när jag bodde i Weybridge som aupair för hundra år sedan. Det var helt klart värt tiden att prata gamla minnen. Hon påminde mig till exempel om den gången då jag tryckte i mig en hel Ben & Jerrys och mådde dåligt en hel helg. Eller när vår danske vän Mads joggade längs Themsen iklädd skinnjacka. Danskar alltså.

Jag får väl helt enkelt bjuda på en emo-bild. Man blir ju inte direkt solbränd av att bo i England, det får man ju konstatera.