på måndag är det bara ett namn att hålla reda på

Har varit på barnteater, ätit restaurangkvalitetsmat, haft rast och blivit ombedd att ta lite mer rast. Eller hänga i baren.

Ja, den här arbetsdagen känns ju helt okej. Men lite flängigt är det allt att byta arbetsplats dagligen.

Imorgon är det dock sista arbetsdagen innan mammaledighet round two börjar på måndag och det känns himskans osorgligt. Jag ser till och med fram emot det. Att få hänga med egna knodden. På rasten idag googlade jag fram alla tänkbara gratisbebisaktiviteter som storstan har att bjuda på. Så att vi har lite idéer när duplot börjar kännas lite väääl 2013.

folk i mossen

Det händer de mest underliga sakerna i Bagis. Häromdagen fick jag cravings efter favoritbänken i Skogskyrkogården, den där man har utsikt över dalen liksom, så då fick vagnen rulla ditåt. När jag gick genom Skarpnäcksskogen mötte jag följande: en man som gick stavgång i en jeansjacka design åttiotalet, två reggaekillar som kom fram ur buskarna med tvålitersflaskor med cola(?) i och gav MIG en konstig blick, en tant som gick en lång sväng runt vagnen och sedan utbrast “oj, jag menade ju inte att väja för dig sååå tydligt kanske, haha” samt en joggare som frustade som en häst.

Jag må vara paranoid eller bara ha alltför mycket tid att tänka på sånt här, men tror inte ni också att de hörde ihop och försökte avleda mig från något väldigt skumt? Så var det naturligtvis.

Ikväll gick jag och Knottis en mörkerpromenad istället för att ge oss ut i solskenet under dagen. Det visade sig vara ganska mysigt faktiskt, alldeles ljummet i luften. När vi kom hem stod vår söta granne utanför porten. Hon kunde inte bestämma sig för om hon skulle gå och träffa sin “vän” eller inte eftersom han har spelat lite svår på sistone. “Men nu har han bestämt sig för att han behöver mig, och då kanske jag ska gå dit. Men mina vänner tycker att jag ska låta bli, för han har mer Alzheimers än mig och han är inte snäll heller!”. Till slut gick hon, efter att jag hade lovat att informera hemtjänsten när de kom om att hon var hos sin pojkvän. “Ja det kan ju bli sent!”.

skog fast ändå inte

image

I flera veckor har jag längtat efter att få komma ut i skogen men inte kunnat. Först var det skogsförbud på grund av husarrest, på sistone har det varit på grund av “du-ska-snart-föda-gå-ingenstans-panik” á la barnmorskan.

MEN nu har jag hittat den ultimata lösningen – Skogskyrkogården! Skog, träd, frisk luft och stillsamhet samtidigt som det är nära till bebyggelse, mobilen har täckning och det springer runt en hel arsenal av skogstomtar som kan hjälpa en födande kvinna i nöd. Jag kanske ska förtydliga att jag syftar på de kommunanställda kyrkogårdsvaktmästarna och ingenting annat. Än har gravidhormonerna inte gjort mig crazy.

Dessutom finns det gott om blåbär under granarna. Helt i sin ordning antar jag då jorden ju måste vara skrämmande näringsrik…

image

barndomen lär en allt det viktiga

Det svåraste med att jobba natt på sommaren är att gå och lägga sig och sova bort en hel solig dag. Det känns… fel. Går emot min uppfostran. Att sitta inne när solen skiner, och dessutom sova(!), det gör man bara inte. Det är en lika obestridlig sanning som att ansiktet fastnar om man gör en grimas eller att man sjunker som en sten om man badar direkt efter maten. För att vatten rinner in när man rapar.

Så när jag vaknade av mig själv strax efter tolv ville jag inte ligga kvar. Det känns mycket mer lockande att cykla till reservatet och kolla efter svamp. Just det, cykla! Min snälla svärmor har lånat ut sin cykel till mig. Lila och allt, med korg där fram.

Risken är ju förstås att jag stupar av energiförlust ikväll när vi ska ha husgruppspremiär och det vill jag ju inte, så man kanske ska tvinga ner ögonlocken ett tag till. I förebyggande syfte liksom.

Ut i solen med er nu barn och ät lite glass.

 

tjockisträning

Tro det eller ej, men idag måste jag ha blivit biten av hurtbaggen. Igår var en helt annan melodi, då ville jag helst dra nånting gammalt över mig. Men idag, total förändring. Fick en hel massa gjort och allt det där, men den största sensationen var nog att tjockisen drog på sig löpardojorna och gav sig ut i spåret.

Ja alltså, tro nu inte att bara för att jag inte har några problem med magen eller att vara gravid ger mig ut och joggar. Nej, det här med att springa får nog vänta tills…december? Men med vattenflaskan i högsta hugg och en käck tofs på huvudet var jag inte långt ifrån att tas för en hurtfrisk kungsholmenpowerwalkare. Fast i Bagisversion då med färgglada shorts och utan Ray Bans.

Och tänk vad skönt det var. Imorgon kanske jag gör om det. Eller så drar jag nåt gammalt över mig. Det kan man aldrig så noga veta.

vacker natur gömmer död

Såhär fint har det sett ut i reservatet de två senaste dagarna under mina promenader. Igår fick jag sällskap av Viktoria och Leo som var här på lunch. Svårt att säga dock om Leo såg så mycket av naturen, han låg mest nerbäddad och snusade gott.

image

När jag var där i onsdags och gick stötte jag på det som tydligen måste vara traktens inofficiella djurkyrkogård. Här låg Bamse begravd med staket runt gravstenen. Fint ska det va.

image

Fast det är klart, när vår Kalle begravdes, inlindad i sin fleecetröja, snidade farfar ett fint kors och brände in datumen. Jag kanske måste tillägga här att det var en kanin och ingen lillebror och att han sällan hade på sig tröjan på det där konventionella sättet med arm i ärm ni vet.

Men idag blir det nog ingen promenad. Halsen river och näsan rinner så det blir till att sitta och jobba vid datorn en sväng och sen sy. Inte mig emot faktiskt.