på måndag är det bara ett namn att hålla reda på

Har varit på barnteater, ätit restaurangkvalitetsmat, haft rast och blivit ombedd att ta lite mer rast. Eller hänga i baren.

Ja, den här arbetsdagen känns ju helt okej. Men lite flängigt är det allt att byta arbetsplats dagligen.

Imorgon är det dock sista arbetsdagen innan mammaledighet round two börjar på måndag och det känns himskans osorgligt. Jag ser till och med fram emot det. Att få hänga med egna knodden. På rasten idag googlade jag fram alla tänkbara gratisbebisaktiviteter som storstan har att bjuda på. Så att vi har lite idéer när duplot börjar kännas lite väääl 2013.

statistikkrig

Häromdagen hittade vi en ny park. Sandlådan var stor och trevlig, och herr bebis kände sig genast som hemma. Vi träffade på en mamma som ville veta vad det lilla barnet hette.

“Elliot.”

“Det är ju såå vanligt! Hon där borta hade två, två! Elliot i sin mammagrupp.”

“Ja… Det kanske det är? Vad heter den här lilla tjejen då?”

“Han heter Helge.”

“Jaha. Oj. Hej Helge.”

“Och storasyster leker därborta. Hon heter Gunhild. Gunhild!”

Jag frågade aldrig hur många Gunhild de hade haft i mammagruppen. Som inte var mammor alltså.

Alltså, jag har verkligen inget emot ovanliga namn på barn. Men man börjar ju undra över motivet när föräldrarna statistikkrigar i sandlådan…

näck utan bebis

Här sitter jag, spritt språngande naken, på tunnelbanan. Att ingen säger något. Typ “du glömde precis ditt barn på perrongen” eller “du ser lite halv ut”. Eller “nämen det där är mitt barn, släpp”. Knottis och hans pappa har det lördagsmysigt hemma. Det är jag som har problem. En bra övning för hösten kan tänkas.

image

Asså mamma, jag kan ju inte bara hänga med dig hela tiden

rödkindad och på g

Fem månader måste vara någon sorts magisk gräns. Speciellt om du heter Knottis och har spring i benen fast du inte lärt dig springa än.

Det börjar nämligen bli svårt att ha med vildingen på utflykter som inte är ska vi säga bebisanpassade. Bordsdukar slits ned, mat flyger och papper äts upp. Räcker man fram en leksak från skötväskan får man en uttråkad blick tillbaka och försöker man amma hojtar han “mamma sluta flasha, jag äter faktiskt med sked numera”. Ja, om han kunde prata alltså. Det och det faktum att benen inte bär för spring är det enda som särskiljer honom från andra småligister.

Men det är ju skönt att pojken är alert som de skulle säga på bvc.

jag föredrar nog levande hästar

Igår fördrev jag och lillknottet en hel del tid bland flyttkartonger och plasthästar. Och så väntade vi. Åh så vi väntade. På att teknik skulle ställas in, gå sönder, lagas och ställas in igen. Under tiden roade sig knottet kungligt med sysslingen på en jättestor konstgräsfotbollsplan.

Vi statistade. Jomen så måste det heta. Statistuerade?

Fast det var ingen riktig film eller så, de skulle bara ställa in kameror och testa något som lät väldigt viktigt, men vad vet väl en enkel statist. Jag fokuserade mest på plasthästen som jag skulle hålla medan kärran lastades med flyttkartonger av min man och son. På låtsas då. Den riktiga sonen satt fast på min arm och gurglade. När jag tänker efter var han nog den som agerade bäst.

 

från det ena till det andra

Igår var jag hos en doktor som såg ut som Hoa Hoa Dahlgren. Och undersökningen gick till ungefär som man tänker sig att Hoa Hoa skulle göra.

Idag hänger vi hos Polisen nykammade och fina för att fixa pass. Om man befinner sig i samma byggnad som ett häkte kan det nämligen vara bra att hålla sig nykammad. Ja så de inte tar fel och låser in Knottis.

image

Vafalls! Ska de låsa in mig?!

bebisgympa i skrift

Idag har jag och Knottis tränat hur han ska kunna ta sig upp om han trillar när han sitter. Han sitter nämligen ganska stadigt nu (nämen tänk vilken slump att jag fick tillfälle att nämna DET sådär i förbigående) men ibland vinglar han till och välter i slow motion (när detta händer är jag naturligtvis en mycket stöttande mor som inte skrattar) och då händer det att ena armen hamnar under kroppen och så ligger han där på magen. Men nu så har vi alltså tränat så idag fick han bra schvung på underkroppen och lyckades gunga upp den och kunde på så sätt dra fram armen.

Visst ser man det framför sig? No?

arla amningstankar

Igår kväll var det en lättnad att inte behöva vända sig om varannan minut när jag lagade mat för att sjunga ännu en vers på Sjörövarfabbefarfarsfaaar för minipersonen i babysittern. Och inatt har jag drömt om allt jag skulle göra om jag bara hade en hel dag tom på amningstid och bärande.

Men nu när coolaste killen ligger mätt och utslagen på min arm förstår jag inte alls hur jag tänkte. Han luktar ju som små jordgubbar. Doppade i smultron.

det ska böjas i tid

Ja, det kan nog vara så att jag spelar Mozartmusik för Elliot ibland när han leker på mattan. Den där skivan som heter “Baby smart music” eller nåt sånt.

Men det är ju bara för att han ska kunna komma in på Harvard. Ja, så att jag kan åka till Boston och shoppa. Man måste ha framförhållning.

Asså mamma, jag lyssnar hellre på den där låten om älgarna som inte kan komma över vägen…