hår och sånt

När jag var liten klippte jag mig alltid hos Iréne på Öxnehaga. Där fick man en kaka, och på hennes spegel satt det ett klistermärke med en käck slagdänga: “Släpp loss din frisör!”. Nu, drygt tjugo år senare och efter många misslyckade frisörbesök, inser jag att det förmodligen är det vettigaste man kan göra.

Om man hittar en bra frisör förstås. Vilket jag hade turen att göra i eftermiddags. Om ni någon gång ska klippa er i Stockholm så gå till Anna på Hårgänget, Götgatan.

Hon kopierade bilden som jag hade i huvudet rakt av. Trots mina bristfälliga förklaringar. Kanske var det för att jag till slut helt enkelt sa “klipp så mycket du behöver och som du tycker blir bäst” som jag sen blev så nöjd. Hon sken i alla fall upp direkt.

Det här med bildbevis tar vi en annan gång.

amningskoma? nej nej, språkkoma.

Så fort medlemskapet till föräldraklubben är klart händer det. Man skulle kunna tro att det faktum att folk tar sig friheten att berätta hur ens barn bör tas om hand är det man mest förundras över. Eller att man tappar bort sig i ändlösa sockerdebatter. Socker eller inte socker. Varför socker? Vem är socker? Vem släppte in honom? Va? Eh.

Men nej. Det finns något som är snäppet underligare. En helt ny vokabulär.

Öppis. Föris. Smakis. Är det bara jag som tänker på reklamen av en viss matvarukedja?

Och babyskydd, det är ju inte tre muskelknuttar i läderjackor som börjar prata kod i en walkie talkie om man ammar på fel tid. Nej, det är ju en helt vanlig bilbarnstol fast för pyttesmå rumpor. Om bebisen inte heter Estelle förstås och bor i ett slott i Solna. Så det är viktigt att man vet innan vilken bebis man pratar om.

Inte konstigt att småbarnsföräldrar är trötta.

 

det ska böjas i tid

Ja, det kan nog vara så att jag spelar Mozartmusik för Elliot ibland när han leker på mattan. Den där skivan som heter “Baby smart music” eller nåt sånt.

Men det är ju bara för att han ska kunna komma in på Harvard. Ja, så att jag kan åka till Boston och shoppa. Man måste ha framförhållning.

Asså mamma, jag lyssnar hellre på den där låten om älgarna som inte kan komma över vägen…

som förr fast bättre nu

Här hemma är vi väldigt high tech. Jag och maken har nämligen en app där vi skriver in allt vi behöver handla. Och sen på något himla smart sätt synkas våra telefoners listor. Jag kan alltså sitta hemma och skriva listan medan han springer runt i affären och handlar det jag lägger in. Ibland måste man ju förstås vara övertydlig. Som “lösgodis saras smak”.

Så när jag i eftermiddags satt och funderade på om min man inte skulle komma hem snart, då kunde jag öppna appen och se att han hade strukit allt från listan. Vilket innebar att han i allra värsta fall stod i kassan och i bästa fall var på väg hem.

Tänk förr i tiden, när man inte kunde kolla sånt. Vad synd det var om de människorna.

att bli vän med sitt hår

Balsammetoden ja. Och no poo. Hur var det nu med det där.

Alltså, jag är supernovis på området, men hade hört att om man har lockigt hår kan det vara smart att överväga metoden, som i princip innebär att man slutar med schampoo och balsam som innehåller sulfater, mineraler och silikoner. Det är vettigt vilket hår man än har, men lockiga hår blir ju så härligt risiga så för oss är det ganska visible när vi giftar ner håret. Och sen använder plattång. Och sen plattar lite till. Och sen skaffar vår sjunde plattång. För att med DEN blir det säkert bättre.

Ja ni förstår. Every day is a bad hair day till slut. Så nu har jag använt mitt “sista-schampoo” och sen gått över till ett “tillåtet balsam” som, med lokala Konsums utbud, visade sig vara Brummelisas barnbalsam. Allteftersom märker man vilket balsam som funkar bäst, men jag testar gärna med ett billigt först. Vissa hardcore entusiaster kör endast vatten och sköljer bara håret med lite äppelcidervinäger ibland, andra tvättar med ägg. Huvudsaken (höhö) är att undvika ovanstående ämnen och inte utsätta håret för skit (ordlek – no poo blir både “no schampoo” och “ingen skit” på engelska…).

Läs mer på lockig.se!