amningskoma? nej nej, språkkoma.

Så fort medlemskapet till föräldraklubben är klart händer det. Man skulle kunna tro att det faktum att folk tar sig friheten att berätta hur ens barn bör tas om hand är det man mest förundras över. Eller att man tappar bort sig i ändlösa sockerdebatter. Socker eller inte socker. Varför socker? Vem är socker? Vem släppte in honom? Va? Eh.

Men nej. Det finns något som är snäppet underligare. En helt ny vokabulär.

Öppis. Föris. Smakis. Är det bara jag som tänker på reklamen av en viss matvarukedja?

Och babyskydd, det är ju inte tre muskelknuttar i läderjackor som börjar prata kod i en walkie talkie om man ammar på fel tid. Nej, det är ju en helt vanlig bilbarnstol fast för pyttesmå rumpor. Om bebisen inte heter Estelle förstås och bor i ett slott i Solna. Så det är viktigt att man vet innan vilken bebis man pratar om.

Inte konstigt att småbarnsföräldrar är trötta.

 

wherever I lay my head

Ni vet hur Fantomen ibland klär på sig vanliga kläder och går ut bland folk och går? Det är tydligen ett gammalt djungelordspråk. Ibland tar jag på mig skrivarpennan och skriver här.

Vi gick förresten på husvisning häromdagen. För att sondera terrängen liksom.Och för att det verkade vara ett roligt lördagsnöje.

När vi kom dit var det kö till entren. Sen var det kö till varje rum. De hade tryckt upp extra många häften, de var slut när vi kom en halvtimme efter visningens start. Ett dygn efter första visningen hade priset gått upp med en miljon.

Sa jag att det var ett pyttelitet radhus, senast renoverat på 60-talet, och förmodligen med termiter som pyttesmå hyresgäster?

Idag ringde mäklaren och sa att priset hade “skuttat iväg lite” och frågade om vi var intresserade. Jag sa att vi nog tänkte skutta vidare.

Det här med boende och huvudstaden. En omöjlig ekvation på åh så många vis.

 

en timma här och där

Opp och ner, ner och opp. Grisen gal i granens topp. Puh, ikväll har jag en sån där känsla av att om jag bara hade en extra timme till per dygn så skulle jag hinna med allt det där som behövs göras. Skriva en text. Svara på mejl. Ta lite fina bilder. Damma bakom elementen (nej, jag skojar bara).

Det är i alla fall ett ljus i min för övrigt väldigt ljusa men lite fullproppade vardag att Miranda Hart har släppt tredje säsongen av sin sitcom.  Denna underbara brittiska kvinna. Och tänk, jag känner en som känner henne. SÅ nära en kändis har jag nog aldrig varit. Förutom att min kusin en gång var programledare på teve. Men det var på den tiden då vi bad en kompis spela in programmet på ett videoband eftersom vi inte hade trean. Och programmet handlade om hur internet funkade. Det hette Nätet vill jag minnas. Gosh, I’m old.

 

jag, mig och min åsikt

Alltså, detta med att ha barn. Det innebär tydligen så evinnerligt mycket tyckande. Saker att ta ställning till. Protestera mot. Hylla. Läsa på om. Inte räcker det med att vara tjock i nästan ett år och sen klämma ut en liten människa, nej det är ju bara början på vad som mest kan liknas vid ett extralångt avsnitt av Debatt med Belinda. Och vem brukar ställa klockan för att kolla på det programmet liksom. Nej, just det.

Det bästa rådet jag har fått, och många har det blivit, är att man måste bestämma sig för att man lyssnar på ett fåtal människor som man litar på. Och så sållar man bort de andra. Eller ler snällt och säger “Nämen guuu vad BRA att du berättade detta, då ska jag genast vända tillbaka barnvagnen så att jag inte kör ungen upp och ner. Jag tyckte väl att han var lite gnällig”. Om man inte ber om råd förstås, för då får man ju förstås skylla sig själv.

som förr fast bättre nu

Här hemma är vi väldigt high tech. Jag och maken har nämligen en app där vi skriver in allt vi behöver handla. Och sen på något himla smart sätt synkas våra telefoners listor. Jag kan alltså sitta hemma och skriva listan medan han springer runt i affären och handlar det jag lägger in. Ibland måste man ju förstås vara övertydlig. Som “lösgodis saras smak”.

Så när jag i eftermiddags satt och funderade på om min man inte skulle komma hem snart, då kunde jag öppna appen och se att han hade strukit allt från listan. Vilket innebar att han i allra värsta fall stod i kassan och i bästa fall var på väg hem.

Tänk förr i tiden, när man inte kunde kolla sånt. Vad synd det var om de människorna.