jag föredrar nog levande hästar

Igår fördrev jag och lillknottet en hel del tid bland flyttkartonger och plasthästar. Och så väntade vi. Åh så vi väntade. På att teknik skulle ställas in, gå sönder, lagas och ställas in igen. Under tiden roade sig knottet kungligt med sysslingen på en jättestor konstgräsfotbollsplan.

Vi statistade. Jomen så måste det heta. Statistuerade?

Fast det var ingen riktig film eller så, de skulle bara ställa in kameror och testa något som lät väldigt viktigt, men vad vet väl en enkel statist. Jag fokuserade mest på plasthästen som jag skulle hålla medan kärran lastades med flyttkartonger av min man och son. På låtsas då. Den riktiga sonen satt fast på min arm och gurglade. När jag tänker efter var han nog den som agerade bäst.

 

en timma här och där

Opp och ner, ner och opp. Grisen gal i granens topp. Puh, ikväll har jag en sån där känsla av att om jag bara hade en extra timme till per dygn så skulle jag hinna med allt det där som behövs göras. Skriva en text. Svara på mejl. Ta lite fina bilder. Damma bakom elementen (nej, jag skojar bara).

Det är i alla fall ett ljus i min för övrigt väldigt ljusa men lite fullproppade vardag att Miranda Hart har släppt tredje säsongen av sin sitcom.  Denna underbara brittiska kvinna. Och tänk, jag känner en som känner henne. SÅ nära en kändis har jag nog aldrig varit. Förutom att min kusin en gång var programledare på teve. Men det var på den tiden då vi bad en kompis spela in programmet på ett videoband eftersom vi inte hade trean. Och programmet handlade om hur internet funkade. Det hette Nätet vill jag minnas. Gosh, I’m old.

 

nån nytta blir väl gjord.

Jag kanske ska förtydliga att jag gör mer under en dag än analyserar Peter Jihdes programledarinsats. Jobbar till exempel. För tänk om bebis kommer nu nu (haha hoho hihi) då är det ju så att mycket måste vara klart.

Skönt att jag fick klarifiera det, så att inte Peter känner sig så utsatt. Jag kan ju även tillägga att börsen gick upp en halv procent den här morgonen så riktas strålkastarna ännu en bit bort från Peters insats.

idag ska jag sy lite till. eller inte. spänning i vardan.

Annika Lantz förstår mig. Hon gick över tiden massor av dar visserligen men ändå, känslan kan ju vara densamma.

“Jag känner mig liksom snuvad på ett datum, en upplevelse och framförallt en bebis. Dessutom känner jag mig misslyckad. För jag ser fortfarande oerhört havande ut, men lever liksom inte upp till det rent praktiskt.”

Exakt så. Jag vill ju leverera. Annika har för övrigt lite andra intressanta teorier.

“De flesta samtal kring förlossningen brukar utgöras av andra kvinnors upplevelser av utdrivningsskedet och amning och inte alls om hur det är att för all framtid vara boplats för en ny människa. När man till exempel pratar om hur mycket man sprack brukar det främst handla om när huvudet skulle ut och inte när hockeyutrustningen skulle in.”

För övrigt kan jag konstatera att Peter Jihde inte är klockren som nyhetsmorgonvärd. Jag är ledsen Peter, men det blir alldeles för nervöst för min smak.

här hemma

Lite då och då får jag en föraning om hur ont det kommer göra att föda fram det här barnet. Eller, okej, åtminstone EN gång högg det till sådär rejält så att det kändes. Och jag slår vad om att den föraningen skrattade rått åt min naivitet. Vänta hon bara. Mohaha.

Ernst säger att “ibland är det enkla det mest raffinerade”. Det känns uppmuntrande när man måste dras med tråkigt sprött gravidhår som bara hänger. Till och med lockarna är slöa. Eller raffinerade. Men Ernst, när du börjar komma in på att sittgruppen känns som Värmlandsjazz, då hänger jag inte riktigt med.

Jag läser Annika Lantz gravidbok “9 1/2 månad” och skrattar högt. Varje kväll blir det högläsning för maken som är hälften så road. Fast han drar ändå på munnen.

Idag blev det ett par hängslebyxor. Aldrig mer hängslebyxor. Så mycket jox. Nu syr jag ett par till fast i en annan modell. Förhoppningsvis mindre joxig.