på måndag är det bara ett namn att hålla reda på

Har varit på barnteater, ätit restaurangkvalitetsmat, haft rast och blivit ombedd att ta lite mer rast. Eller hänga i baren.

Ja, den här arbetsdagen känns ju helt okej. Men lite flängigt är det allt att byta arbetsplats dagligen.

Imorgon är det dock sista arbetsdagen innan mammaledighet round two börjar på måndag och det känns himskans osorgligt. Jag ser till och med fram emot det. Att få hänga med egna knodden. På rasten idag googlade jag fram alla tänkbara gratisbebisaktiviteter som storstan har att bjuda på. Så att vi har lite idéer när duplot börjar kännas lite väääl 2013.

joggare watch out

När jag var ute och gick med vagnen häromdan hörde jag någon som kom springandes bakom mig. För en hundradels förvirrad sekund var min spontana reaktion att jag skulle vända mig om och dra till personen med armbågen. Ungefär som en ninja fast med toppluva.

Och nu är ju frågan – kan jag skylla denna våldsamma läggning på mammahormoner? Eller är det min uppväxt in da hoods som spökar?

Förutom att jag aldrig växte upp i några hoods (det ryktades dock om att en vit Saab körde omkring och plockade upp små barn, vilket gjorde att jag var rädd för alla vita bilar ett bra tag eftersom jag inte direkt visste hur en Saab såg ut).

 

bebisgympa i skrift

Idag har jag och Knottis tränat hur han ska kunna ta sig upp om han trillar när han sitter. Han sitter nämligen ganska stadigt nu (nämen tänk vilken slump att jag fick tillfälle att nämna DET sådär i förbigående) men ibland vinglar han till och välter i slow motion (när detta händer är jag naturligtvis en mycket stöttande mor som inte skrattar) och då händer det att ena armen hamnar under kroppen och så ligger han där på magen. Men nu så har vi alltså tränat så idag fick han bra schvung på underkroppen och lyckades gunga upp den och kunde på så sätt dra fram armen.

Visst ser man det framför sig? No?

en torsdag

Idag har jag och Elliot lekt “kvinna i karriären”-leken. Den innebar att vi långlunchade med Gunilla och pratade om visioner och roliga saker och en del hemligt faktiskt. Sen hastade vi vidare (kvinnor i karriären hastar alltid med trenchcoaten lojt över axeln) till babysim. Premiär för knottis i badbrax och stor bassäng istället för den lilla lilla badbaljan i det lilla lilla badrummet. Och vilken succé det var, jag tror att hans glädjetjut hördes ända till Norrlandsgränsen.

Dock lämnar dagen tre funderingar:

Ett. STÅR det verkligen i pannan på mig “hej, känn dig fri att berätta din livshistoria för mig”? Tre historier är dagens skörd efter diverse resor i kommunaltrafiken. En hade varit förskollärare med barngrupper på max åtta barn, och hon gav mig en lång blick när jag hasplade ur mig att barnets pappa också ska vara hemma. “Pappaledig? Det är så det kallas ja…”  Ja, vi kan säkert kalla det för industrisemester, men handläggaren på Försäkringskassan kan nog bli lite förvirrad då. Och missförstå mig rätt, det är bara trevligt med alla dessa små samtal. Men really, har jag missat texten i pannan?

Två. På babysimmet finns det ett blått och ett rött omklädningsrum. Man skulle kunna tro att papporna snällt går in i det blåa, men nej då. Hej hopp, här byter vi alla om i samma, och vilket omklädningsrum man väljer beror snarare på… månens position? Att balansera en handduk runt midjan, en bebis på höften och samtidigt få på sig bikiniöverdelen är lite knixigt. Lite. Speciellt när vilda bebin får tag på underbyxorna och är på väg att skicka ut dem över golvet.

Tre. Ni vet såna där föräldrar som pratar om “miiin soooon” med nasal röst och försöker få till en fin liten gräddfil åt barnet? Sån har jag blivit! En livs levande. Imorse ringde jag till babysimmet och tjatade mig till en plats i gruppen även om det var jag som hade klantat mig och glömt bekräfta platsen. Nog för att jag höll mig trevlig, men var ska detta sluta? Kommer jag ringa till Elliots lärare sen och ifrågasätta hans betyg för att “miiin sooon är bra mycket duktigare än ett G, han har ju talang för ALLT!”? Skrämmande… Stop me.

 

image

livets snilleblixtar

Jag läser Kitty Jutbrings blogg och nickar igenkännande. Precis sådär är det. Man tror att man är kvinnliga varianten av Stålmannen och kommer le sig igenom förlossningen, vad än andra säger. Och så ligger man där sen och är allraste minstaste i världen för att det ju gör S.Å. O.N.T. eller för att läskiga saker händer som man inte kan styra över.

Men sen klarar man av första joggingturen. Och överlever att dunbollen skriker sig hes på tunnelbanan så att alla råstirrar (den svenska modellen apparently).

Och så tänker man att tjohej, det här gör vi igen (men inte än på ett tag, tack…).

Asså, vi e typ kusiner liksom.

på gång

Jag är lite av en projektnörd. De viktigaste just nu är Projekt Preggokropp och Projekt Elliots första jul.

Det förstnämnda kickade igång förra veckan då jag körde ett sånt där skämskuddefånigt dvd-pass framför teven. Ni vet en neutralt målad studio och en piffig tant i trikåer flankerad av “Peppe och Pia som ska hjälpa mig idag” och så ska man töja och böja i takt med hissmusiken. Men jobbigt är det, trikåtanten ska inte underskattas.

Det andra projektet känns fel att börja med innan december, så just nu gör jag mest research. Vilka jultraditioner vi vill föra vidare och hur vi kombinerar dem. Och hur man köper gran. Hur gööör man??
Det har påpekats att det stackars barnet endast kommer vara dryga tre månader vid tillfället och därför inte kommer minnas något av sin barndoms första jul, men det vore ju en klen ursäkt. Finns det barn i hemmet bör man fira ordentligt.

skog fast ändå inte

image

I flera veckor har jag längtat efter att få komma ut i skogen men inte kunnat. Först var det skogsförbud på grund av husarrest, på sistone har det varit på grund av “du-ska-snart-föda-gå-ingenstans-panik” á la barnmorskan.

MEN nu har jag hittat den ultimata lösningen – Skogskyrkogården! Skog, träd, frisk luft och stillsamhet samtidigt som det är nära till bebyggelse, mobilen har täckning och det springer runt en hel arsenal av skogstomtar som kan hjälpa en födande kvinna i nöd. Jag kanske ska förtydliga att jag syftar på de kommunanställda kyrkogårdsvaktmästarna och ingenting annat. Än har gravidhormonerna inte gjort mig crazy.

Dessutom finns det gott om blåbär under granarna. Helt i sin ordning antar jag då jorden ju måste vara skrämmande näringsrik…

image

morgonpromenad

image

image

image

image

Efter att morgonen snabbt blev omplanerad begav jag mig ut på en långpromenad. Egentligen var det tänkt att jag skulle agerat förkläde åt kusinbarnet på en inspelning nu på morgonen, men efter en stökig natt med lite sömn och sen försovning på det slog kusinen fast att hälsan går först och så fick jag vidare order om att driva ut den där bebisen istället. Sagt och gjort, en promenad genom vackra Enskede och vackra Skogskyrkogården i vackert solsken blev det. Jag själv var inte så värst vacker i makens stora luvtröja och risbuske till frisyr som håller på att vänja sig vid balsammetoden. Den ja. Jag tyckte att jag behövde ett projekt för att inte bli helt mental och håret ser för eländigt ut så det fick bli introduktion till no poo såhär i väntans tider. Kan skriva mer om det sen. Nu ska jag smälla i mig en stor tallrik gröt och sen sätta mig och vänta på promenadens effekter. Kom igen nu då värkar, ett två tre kör.

tjockisträning

Tro det eller ej, men idag måste jag ha blivit biten av hurtbaggen. Igår var en helt annan melodi, då ville jag helst dra nånting gammalt över mig. Men idag, total förändring. Fick en hel massa gjort och allt det där, men den största sensationen var nog att tjockisen drog på sig löpardojorna och gav sig ut i spåret.

Ja alltså, tro nu inte att bara för att jag inte har några problem med magen eller att vara gravid ger mig ut och joggar. Nej, det här med att springa får nog vänta tills…december? Men med vattenflaskan i högsta hugg och en käck tofs på huvudet var jag inte långt ifrån att tas för en hurtfrisk kungsholmenpowerwalkare. Fast i Bagisversion då med färgglada shorts och utan Ray Bans.

Och tänk vad skönt det var. Imorgon kanske jag gör om det. Eller så drar jag nåt gammalt över mig. Det kan man aldrig så noga veta.