det ska böjas i tid

Ja, det kan nog vara så att jag spelar Mozartmusik för Elliot ibland när han leker på mattan. Den där skivan som heter “Baby smart music” eller nåt sånt.

Men det är ju bara för att han ska kunna komma in på Harvard. Ja, så att jag kan åka till Boston och shoppa. Man måste ha framförhållning.

Asså mamma, jag lyssnar hellre på den där låten om älgarna som inte kan komma över vägen…

här hemma

Lite då och då får jag en föraning om hur ont det kommer göra att föda fram det här barnet. Eller, okej, åtminstone EN gång högg det till sådär rejält så att det kändes. Och jag slår vad om att den föraningen skrattade rått åt min naivitet. Vänta hon bara. Mohaha.

Ernst säger att “ibland är det enkla det mest raffinerade”. Det känns uppmuntrande när man måste dras med tråkigt sprött gravidhår som bara hänger. Till och med lockarna är slöa. Eller raffinerade. Men Ernst, när du börjar komma in på att sittgruppen känns som Värmlandsjazz, då hänger jag inte riktigt med.

Jag läser Annika Lantz gravidbok “9 1/2 månad” och skrattar högt. Varje kväll blir det högläsning för maken som är hälften så road. Fast han drar ändå på munnen.

Idag blev det ett par hängslebyxor. Aldrig mer hängslebyxor. Så mycket jox. Nu syr jag ett par till fast i en annan modell. Förhoppningsvis mindre joxig.

 

förvirrad fejkrevisor

Stor förvirring i pappersarbetet. Helt plötsligt meddelar mitt bokföringsprogram att jag redan har gjort årsbokslutet för 2011. I januari. Öh. Hopp. Så bra då. Och momsdeklarationen skickade jag in igår. Nämen om jag skulle gå och… ta en powernap?

Tack förresten allihopa för era snälla kommentarer om Kulans lapptäcke! Förra bilden var lite mörk så jag lägger ut lite tydligare bilder. Mest för att ni ska fortsätta prejsa mitt hantverk. Jag tänkte nämligen att jag suger i mig allt jag kan få av den varan, nu när det pågående projektet verkar gå åt sämre jaktmarker. Eller ska bebisbyxor möjligen vara fem meter breda med en mudd på 2 centimeter? Sprätta sprätta, gör om gör rätt. Tur att det fortfarande är kul.

En liten reflektion bara. När jag hade sytt ihop lapptäckets fram- och baksida med vadden så lämnade jag en liten ruta öppen för att på så sätt kunna dra fram rätsidan på hela härligheten. Jag insåg genast att en ruta var alldeles för lite för att få igenom hela täcket men jag trökade på ändå. Jag trökade så envist att sömmen i kanten till slut gav vika och sprack upp. Ritsch. I samma stund fick jag syn på förlossningsboken som låg och hånlog åt mig på bordet. “Var redo för din förlossning. Ritsch…”.

 

Tjockisläsning

Min senast inköpta lektyr. Glad och gravid är jag ju redan, men det där tredje behöver jag tydligen öva på enligt en viss sjukgymnast i Bromma. Ehum. Så nu ska det bli ordning på torpet. Det var faktiskt en av sjukgymnasterna (inte min vanliga) som rekommenderade boken efter att ha fått tipset från en av kollegorna som själv är gravid. Puh, jag undrar hur många sjukisar på det där stället som inte är inblandade i mina knä-, fog- och klenproblem vid det här laget..! Vem sa att svensk sjukvård inte bryr sig?

image

tjugohundraelva

 

Håll i er nu för här kommer den – årskrönikan.

I början av året var jag på sluttampen av min c-uppsats. Många långa gråa hår föll ner på böckerna. Inte dem på bilden direkt, nejdå, jag hade däremot några trevliga ex från Stadsbibliotekets dammiga källare. Djupt ner i katakomberna fick bibliotekarien gå för att hitta det jag sökte. Till både hennes och min förtjusning. Det var januari det.

Sedan kom februari och jag jobbade på Möbelmässan. Mycket färg, mycket egen stil, mycket friluft. Ni har väl följt modet i år nu när jag gjorde mig omaket att leta reda på det??

I mars satte jag och mamma våra rumpor på skidexpressen och åkte ner till Campitello igen. Det var lika trevligt som alla andra gånger, men varför skulle det inte vara det när glass, sol och snö är inblandade.

I april hade vi det vårskönt med Flippen som helt diskret visade vad hon tycker om paparazzis som gömmer sig i klätterställningen.

April var också den månaden då Daniel tog ett rejält tag om Rasmus skrev. På Åland. Var annars? I maj hände inget roligt.

I juni hurrade vi för Djursholms gladaste student när Johan äntligen fick ta på sig mössan. Här firar han med sin amerikanska syster.

I juli grät jag mjölk för att församlingslägret var så lyckat. Eller på grund av jobbiga tonåringar. Eller av ren klantighet.

I augusti grillade vi hamburgare med Flippen. Det var tydligen myror på vissa biffar.

September är till för kräftskivor och en sådan hade vi. Med paj och allt.

När det blev kallt och oktober kom, då kom även Ankan inflygande från Berlin för att hälsa på i sitt gamla fädernesland. Vi gick runt och fotade röda plank på Söder, och ibland oss själva.

När november var här undrade vi lite över hur vi skulle bo den kommande framtiden eftersom vår studenttid började kännas alltmer fejkad. Och då, som genom ett under, så fick vi ett andrahandskontrakt i Bagis. Eller, det var ju faktiskt ett under. De tre vise männen får flytta med.

December och julen liknade mest tidigare år – julklappsstress, dåliga rim, snöslask och tända ljus. Så en gammal bild duger lika bra. God jul 199..1?

Det var det året.

fransos och rysk teater

Igår var jag på en arbetsplats i hela sex timmar. Först tre timmar, sedan en “fransk lunch” på två timmar, sedan tre timmar på arbetsplatsen igen. Jag satt mest där för att jag kan svenska, och för att jag nästan kan läsa norska och danska. Jag satt i alla fall inte där för att jag kan läsa franska. För det kan jag ju inte, även om “Le petit prince” numera bor i min väska. Så att jag så småningom ska kunna det. Läsa franskan alltså.

Nej, nu ska jag sluta kokettera och gå runt gröten som katten sa. Jag var helt enkelt på en nyhetsbyrå, och illa rädd att jag skulle bli rågrillad på mitt första arbetspass. Men istället blev det riktigt trevligt. Mitt emot satt en fransman och skrev på sin dator så att det kom små rökmoln ur tangentbordet. Och varje gång jag harklade mig slutade han tvärt att knacka bokstäver och tittade upp på mig. “Qui?”. Nej, så sa han inte. Han sa nog bara “yes” eller nåt annat vanligt. Och så hasplade jag ur mig att jag hade hittat någon svensk nyhet som skulle kunna vara intressant för resten av världen. Eller vad tror herr fransos? Och så tänkte han ett slag, ibland gick han till och med upp och började vanka runt. Men i samtliga fall rynkade han till slut på näsan och sa “non”. Sen så fick jag honom att skratta åt igNobelpriset. Han hade sett pressutskicket om det men inte riktigt förstått vad det handlade om. Tills jag kom och förklarade. Dagens goda gärning. I’m just full of them.

När klockan var sex traskade jag bort till Kungsan för att få lite mat i magen för att sen träffa teaterklubben. Ja visst låter det fint? Jag har turen att ha en vän som är expert på att dra ihop folk på roliga saker, däribland teater lite då och då. Så vi såg Revisorn på Stadsteatern. Den var rolig. Och innehöll extremt mycket prat. Till det åt vi syrliga äpplen från Rotebro.

Idag är jag tillbaks vid köksbordet för att jobba på med allt annat roligt som har trillat på mig på sistone. Det är farligt att be, då kan saker börja hända. Akta er.