på måndag är det bara ett namn att hålla reda på

Har varit på barnteater, ätit restaurangkvalitetsmat, haft rast och blivit ombedd att ta lite mer rast. Eller hänga i baren.

Ja, den här arbetsdagen känns ju helt okej. Men lite flängigt är det allt att byta arbetsplats dagligen.

Imorgon är det dock sista arbetsdagen innan mammaledighet round two börjar på måndag och det känns himskans osorgligt. Jag ser till och med fram emot det. Att få hänga med egna knodden. På rasten idag googlade jag fram alla tänkbara gratisbebisaktiviteter som storstan har att bjuda på. Så att vi har lite idéer när duplot börjar kännas lite väääl 2013.

tjugohundraelva

 

Håll i er nu för här kommer den – årskrönikan.

I början av året var jag på sluttampen av min c-uppsats. Många långa gråa hår föll ner på böckerna. Inte dem på bilden direkt, nejdå, jag hade däremot några trevliga ex från Stadsbibliotekets dammiga källare. Djupt ner i katakomberna fick bibliotekarien gå för att hitta det jag sökte. Till både hennes och min förtjusning. Det var januari det.

Sedan kom februari och jag jobbade på Möbelmässan. Mycket färg, mycket egen stil, mycket friluft. Ni har väl följt modet i år nu när jag gjorde mig omaket att leta reda på det??

I mars satte jag och mamma våra rumpor på skidexpressen och åkte ner till Campitello igen. Det var lika trevligt som alla andra gånger, men varför skulle det inte vara det när glass, sol och snö är inblandade.

I april hade vi det vårskönt med Flippen som helt diskret visade vad hon tycker om paparazzis som gömmer sig i klätterställningen.

April var också den månaden då Daniel tog ett rejält tag om Rasmus skrev. På Åland. Var annars? I maj hände inget roligt.

I juni hurrade vi för Djursholms gladaste student när Johan äntligen fick ta på sig mössan. Här firar han med sin amerikanska syster.

I juli grät jag mjölk för att församlingslägret var så lyckat. Eller på grund av jobbiga tonåringar. Eller av ren klantighet.

I augusti grillade vi hamburgare med Flippen. Det var tydligen myror på vissa biffar.

September är till för kräftskivor och en sådan hade vi. Med paj och allt.

När det blev kallt och oktober kom, då kom även Ankan inflygande från Berlin för att hälsa på i sitt gamla fädernesland. Vi gick runt och fotade röda plank på Söder, och ibland oss själva.

När november var här undrade vi lite över hur vi skulle bo den kommande framtiden eftersom vår studenttid började kännas alltmer fejkad. Och då, som genom ett under, så fick vi ett andrahandskontrakt i Bagis. Eller, det var ju faktiskt ett under. De tre vise männen får flytta med.

December och julen liknade mest tidigare år – julklappsstress, dåliga rim, snöslask och tända ljus. Så en gammal bild duger lika bra. God jul 199..1?

Det var det året.

deppig teknik kan man inte bjuda på kakor

Man skulle kunna säga att det är lite smått kris i det ståliska hemmet. Snart ingen bostad och dessutom verkar min dator ha gått in i en höstdepression. Jag kan visserligen förstå honom, de senaste dagarna har jag jobbat med skattedeklaration och bokföringsläskiga saker, vem som helst skulle bli mörkrädd och deppig av det. Eller hänga sig. Alltså datorn, den hänger sig. Skärmen fryser. Så nu har jag åtminstone lyckats lägga över alla dokument på ett usb-minne (“rädda Joppe!!”), den lyckades hålla sig ofryst så pass länge i alla fall. Igår sprang jag runt och letade febrilt efter papper och penna när en väldigt upptagen tandläkare ringde upp för intervju och bara kunde prata precis där på sekunden och inte när jag lyckades hitta en penna. Det är tur att man har närminne. Eller, hur var det nu igen? Jag minns inte…

Men det är roligt att få jobba lite journalistiskt i alla fall. Nu sitter jag och intervjuar tandläkare för en broschyr, och i helgen som gick fick jag springa på Plattan och intervjua arga demonstranter för AFP. Och sen skriva om det. På engelska. Så nöjd är jag.

Det är bara datorn som har problem. Inte jag. Eller jo, den där bostaden får gärna dyka upp snart. Hohoo?

 

ett av mina jobb

Det här med att be är ju som sagt farligt, då det helt plötsligt kan börja hända saker. En sådan sak är mitt senaste uppdrag. Jag är numera ledare för ett projekt som Svenska Folkbibeln har där tanken är att hela Nya Testamentet ska läsas in till en ljudbok. I höst börjar vi med Psaltaren och därefter med övriga NT allteftersom den revideras. Dessutom kommer jag även att jobba med webbplatsen och försöka utveckla den. Så kan man väl beskriva det. Det är ett spännande projekt och det är kul att få vara en del av det. Såhär ser webbplatsen ut just nu, kom gärna med förslag på hur den kan förbättras :)

 

 

 

 

fransos och rysk teater

Igår var jag på en arbetsplats i hela sex timmar. Först tre timmar, sedan en “fransk lunch” på två timmar, sedan tre timmar på arbetsplatsen igen. Jag satt mest där för att jag kan svenska, och för att jag nästan kan läsa norska och danska. Jag satt i alla fall inte där för att jag kan läsa franska. För det kan jag ju inte, även om “Le petit prince” numera bor i min väska. Så att jag så småningom ska kunna det. Läsa franskan alltså.

Nej, nu ska jag sluta kokettera och gå runt gröten som katten sa. Jag var helt enkelt på en nyhetsbyrå, och illa rädd att jag skulle bli rågrillad på mitt första arbetspass. Men istället blev det riktigt trevligt. Mitt emot satt en fransman och skrev på sin dator så att det kom små rökmoln ur tangentbordet. Och varje gång jag harklade mig slutade han tvärt att knacka bokstäver och tittade upp på mig. “Qui?”. Nej, så sa han inte. Han sa nog bara “yes” eller nåt annat vanligt. Och så hasplade jag ur mig att jag hade hittat någon svensk nyhet som skulle kunna vara intressant för resten av världen. Eller vad tror herr fransos? Och så tänkte han ett slag, ibland gick han till och med upp och började vanka runt. Men i samtliga fall rynkade han till slut på näsan och sa “non”. Sen så fick jag honom att skratta åt igNobelpriset. Han hade sett pressutskicket om det men inte riktigt förstått vad det handlade om. Tills jag kom och förklarade. Dagens goda gärning. I’m just full of them.

När klockan var sex traskade jag bort till Kungsan för att få lite mat i magen för att sen träffa teaterklubben. Ja visst låter det fint? Jag har turen att ha en vän som är expert på att dra ihop folk på roliga saker, däribland teater lite då och då. Så vi såg Revisorn på Stadsteatern. Den var rolig. Och innehöll extremt mycket prat. Till det åt vi syrliga äpplen från Rotebro.

Idag är jag tillbaks vid köksbordet för att jobba på med allt annat roligt som har trillat på mig på sistone. Det är farligt att be, då kan saker börja hända. Akta er.